Sommar, sol och korta skov

Johan Lind är en dålig författare men bra människa.

I höjd med midsommar bestämmer jag mig alltid för att skriva klart min debutroman. Så bra jag mår då! Sedan börjar varje semester med att jag inte skriver på min debutroman. Inte en enda gång skriver jag ett enda ord. Effektivt bränsle för självhat och eventuellt underliggande, oförlöst ångest från vårsäsongen. Men det brukar rätta till sig efter en vecka eller så. Lagom mängder alkohol och olika småprojekt (jag bygger ett bord) är bästa medicinen för att spjälka upp inre skevheter och generell oförmåga. Och att ha två små barn att skylla på. Det är faktiskt riktigt bekvämt att ha den utvägen. Att vara en närvarande pappa är så himla verkligt medan okontrakterade ord på en skärm är så... Vilken bra människa jag är ändå som är där för mina barn! Pantamera-klapp på axeln!

Spansk värmebölja i norr. Solen går inte i moln på tre veckor. Ironiskt. Eftersom vi ska till Spanien sedan. Men där heter det väl bara bölja? Oavsett, bra uppvärmning. Vi badar och jag bär så mycket grejor fram och tillbaka mellan hus, bil och strand att jag till slut säger att jag hellre tar livet av mig än att fortsätta leva så här oorganiserat. Typiskt mig att vara så drastisk. Men inköpet av en gigantiskt hockeytrunk på en loppis som befriar mig från alla olika plast- och tygpåsar och löst jävla bråte är det närmaste känslor av lycka jag kommit sedan jag föddes.

Sedan rakar jag av mig skägget, helt utan koppling till år som fyllts. Jag vill för guds skull bara lufta ansiktet lite! Låt mig vara. Men oj. Hade jag haft latent schizofreni hade den triggats igång av den okända mannen i spegeln som förundrat stirrar på mig när jag borstar mina tänder. Vi har samma ögon, men allt annat är främmande. Totalt främmande. Min dotter hanterar det om möjligt ännu sämre än jag. Hon går undan som ett skadat djur. Jag hittar henne gråtande i ett kyffe under trappan. "Varför har du tagit av dig skägget, pappa?" säger hon med sina stora, blanka, ledsna barnögon. Det växer ut, säger jag, det växer ut. Vi kramas och min tröja blir blöt. Av mina tårar. Hon har gått ut och jagat fjärilar i trädgården.

Tillbaka i Stockholm kommer regnet. Jag har inget mer på det, egentligen. Det är skönt att vara tillbaka hemma. Duscha. Dricka vatten ur kranen. Hänga i Farsta C. Riva lite tapet. Hyra en giraffslip. Gå på Skansen med sin bror och hans familj. Sådana saker. Det är mys. Men jag har inget att säga om det. Inget. Eller jo. jag köper Gröna linjen på Apple + och den är vad den är men framför allt väldigt fin. Jag blir glad. Sångscenen som David Ritschard drar igång när och bandet går mellan loge och spellokal är bästa rörliga bild jag sett på typ åtta år. Vackert!

I Spanien är det bölja. Vid en restaurang ser jag en väldigt, väldigt, väldigt tjock man grilla potatisar inlindade i aluminiumfolie som han satt på spett i glödbädden vilken befinner sig på botten av en båt. Ja, hans grill har formen (och nästan storleken) av en båt. Det är runt 1 000 grader i den fetlagda mannens grillbåt att döma av att alla förbipasserande på promenadstråket får allvarliga rök- och brännskador. En piffad spansk kvinna med stark hårspraysdoftaura självantänder och brinner upp framför våra ögon. Hade jag inte burit på två strandstolar, ett parasoll, två shoppingbagar med badgrejor, en skötväska och samtidigt knuffat en dysfunktionell barnvagn med trasig framhjulsupphängning så hade jag garanterat släckt hennes brinnande svall. Garanterat, eftersom jag är en bra människa. Pantamera-klapp!