På nya albumet IFTIIN reflekterar Sveriges r&b-stjärna över ett decennium i musiken.
Det har gått fyra år sedan Cherrie släppte sitt senaste album Naag Nool, ett poppigt projekt skapat tillsammans med sin dåvarande pojkvän och inte minst ett bevis på att den snart 34-åriga sångerskan från Rinkeby kan göra lite precis vad hon vill utan att förlora sin autenticitet. 2025 backar hon tillbaka och zoomar in där hon står, samtidigt som hon hela tiden rör sig framåt.
När vi ses har Cherrie nyss kommit hem från sin första turné i Afrika. ”The motherland”, som hon och miljontals andra människor kallar det.
– Det var magiskt! Det var lite surrealistiskt, jag träffade på fans där, fick spela musik och fick samarbeta med en artist från Zimbabwe på scen. Men det jag såg mest fram emot med turnén var att få spela i just Afrika – jag har spelat på nästan alla andra kontinenter. Mycket i USA och Europa, och även Dubai, Sydkorea och Kina. Men aldrig i Afrika, trots att jag vet att jag har många lyssnare där. I Zimbabwe till exempel finns det die hard-fans som gör reviews på mina skivor på engelska. Det är så mäktigt. Jag har alltid velat åka just dit.
Cherrie skrattar instämmande när jag konstaterar att hon är lite av en ”low-key superstar”.
– Det är lite av en blessing helt ärligt. Det har mycket att göra med att jag är indie också. Det har varit organiska möten som tagit mig till de rummen jag borde vara i. Vare sig det har varit genom att öppna för andra artister som Stormzy eller Kehlani, eller att jag samarbetar mycket med UK-artister. Hade jag varit på ett stort skivbolag hade jag ju synts mer. Men r&b är väl en sån genre också, som hamnar lite under radarn, men som ändå är tonsättande för allt. Så det känns rätt estetiskt, haha.
Vi pratar en del om hur hon kunnat hålla sig så pass nära den Cherrie vi blev introducerade till för ett årtionde sedan. Om balansen mellan att synas och inte synas för mycket. Om vikten av att ha samma vänner som när man började och aldrig glömma varför man började göra musik från första början. För är det något som Cherrie har lyckats med så är det just detta. Inte bara att hon har lyckats upprätthålla en karriär i en mansdominerad bransch, fanbärare för en genre som egentligen inte är så stor i Sverige – utan kanske framförallt att hon är lika uppskattad idag som hon var då.
– Jag glömmer aldrig bort mig själv men jag visar det som bäst när jag gör ett album, alltså de viktiga sakerna. Det är lätt att dra i sådana trådar när du alltid har utgått från genuinitet och det du tycker är viktigt. Jag är fortfarande vän med mina day ones, det är ett bra sätt att hålla fötterna på jorden och veta vad som är viktigt att säga.
Det har förstås mycket att göra med att hennes musikaliska verkshöjd inte heller har stagnerat. Dels tack vare hennes rika och breda grund, både som artist och människa. Född i Finland, med rötter från Somalia, uppväxt i Sverige, släkt på flera kontinenter och hela världen som sin spelplan. Musikaliskt präglad av lika delar r&b, pop och hiphop. Utöver r&b och pop så har just hiphop och hiphopkulturen alltid varit en stor del av Cherries DNA som artist. Hennes första stora singel Tabanja känns nästan som en hiphoplåt. 163 för evigt var en tvättäkta gatubanger som inte bara bjöd på en ikonisk vers av Z.E utan också rap från sångerskan själv. På det nya albumet finns låtar som Ghettoromans – som låter som att någon scratchar över Nelly och Kelly Rowlands Dilemma – medan sättet hon skriver låtar allt mer liknar hur rappare gör.
– Det är så mycket lättare för mig att hitta rätt ord och göra det på ett snyggt sätt. På nivån att jag nu går in och gör Jay-Z-grejen, med fyra bars åt gången. Skriver lite, men memorerar det mesta. De senaste åren har de flesta låtarna gjorts så. Jag lägger dem som en rappare, säger hon och fortsätter berätta om hur den här skivan förändrat hennes sätt att skriva och skapa.
– I början var mina texter ganska lätta att smälta, om du lyssnar på första albumet så är det väldigt straight forward. Det har gradvis ändrats med tiden. Nu kan jag göra en låt som Decennier, som är väldigt mycket r&b. Hade man skrivit den på engelska hade den haft fyra-fem låtskrivare. Jag är så stolt över mitt skapande.
Den första rösten som hörs på skivan är UK-rapparen Nines.
– Jag älskar att skapa musik, men det är någonting med att skapa ett bra album som får mig att känna mig som en riktig artist. Det är det jag drivs av mest. På min andra skiva var Ozzy och Guleeds röster de första man hörde. Det är människor jag respekterar, som hedrar det jag gör. Nines är en speciell vän, för jag träffade honom genom familjen, och när jag fick vara med på hans skiva blev det min första etta någonsin. Jag har ingen etta i Sverige, men jag har en i UK, haha. Han har alltid behandlat mig som familj och var ett fan långt innan jag visste att han var ett fan, säger hon med ett leende och tillägger:
– Jag tycker det sätter tonen för den här eran lite.
För en person som träffat Cherrie ett par gånger genom åren är det tydligt att hon haft en stadigt uppåtgående utveckling som artist, och att det påverkat henne som person. Det är en betydligt mer självsäker kvinna och musiker som sitter framför mig nu än för ett par år sedan – utan att ha tappat fotfästet. Under hela hennes karriär har ämnen, personer och relationer återkommit. Det andra spåret på skivan heter Habiba och är en cover på hennes fasters låt, den somaliska sångerskan Xabiba Wanaag, som är mamma till hennes kusin Imenella och gick bort tidigt 2022.
– Hon var den första personen som supportade min musik i släkten, som fattade vad jag ville göra. Hon var också med i ett band som hette Iftin Band, så det här är en hyllning till henne, säger hon.
IFTIIN är också titeln på Cherries femte album – inräknat OG (The Mixtape) – och betyder ”ljuset” på somaliska. Men tematiskt är det framförallt dualitet som utforskas på skivan.
– Det har varit ett återkommande tema på alla låtar utom en. Det är Sacred och det är därför den är placerad i mitten, som ett break från allt kaos.
Trots att skivan innehåller tre språk – svenska, somaliska och engelska – och lika delar r&b, pop och hiphop är helheten snyggt sammanhållen. Den är skapad tillsammans med producenter som Filip Hunter, Albin Tengblad, Mopiano, Mark Phase och John Alexis.
– Jag har alltid varit tydlig med att jag gör r&b, men jag ser mig själv falla in i andra genrer som tillsammans utgör paketet Cherrie. Jag tycker verkligen att r&b finns i alla genrer, så det faller sig naturligt. På Tjejer, som är lite nyare modern sexy drill, sjunger jag mer som Aaliyah hade gjort. Jag försöker bemöta och bemästra olika slags sound på ett sätt som bara jag kan.
Min favoritlåt från skivan är LE, som känns både hoppfull och mörk. Bland annat sjunger du ”Vi skiftar mellan tidslinjer och falsk frihet, men min heder är trogen och bunden till 1 procent, om jag måste rädda mig själv”. Kan du berätta lite om betydelsen?
– Shit, det här är deep, haha. Du vet, för mig är den här låten nästan satirisk. Den låter hoppfull men det finns också en underton av… jag vill inte säga ”fake activism”, men det känns som att det finns mycket pseudovetenskap som man omedvetet tar till sig. Hela låten utgår från hur jag tror folk känner. Man vill vara aktivist, men alla köper ändå mobiler, du vet? Låten är en kommentar om hur jag tror världen mår, säger hon och fortsätter:
– Medan allt det här kaoset händer tror vi att vi är bundna till att må så här dåligt. Samtidigt som det finns en dubbel mening, vi är bundna till det här systemet och man måste rädda sig själv. Just den pre-hooken är för mig bland det bästa jag skrivit, det blir att man pratar till sig själv men också till världen.
Hon nynnar vidare på en annan brygga i låten som lyder:
”Vi faller och fastnar i samma spår, det är allas drog att unna oss / att världen är sorgsen jag har sagt förlåt, men alla måste sätta sig själva först”
– Här blir det lite tydligare. Tror vi att det kan bli bättre, eller har vi tappat hoppet lite?
Apropå att tappa hoppet var du tidig med att visa ditt stöd för Palestina när den konflikten blossade upp igen.
– Vi har vetat om det här sen vi var små bebisar. Jag växte upp till somaliska låtar om Palestinas sorg, min pappas favoritartist gjorde låtar om det. För mig har det funnits med sen jag var liten. Att se diskursen idag gör mig ledsen. Helt ärligt. Det visar lite vart vi är på väg – och det är därför jag gjort en låt som LE.
Du fyller 34 i samband med albumet, hur känner du kring där du är i livet idag? Du pratar en hel del om det på PAUS.
– Jag ska inte ljuga, jag bor ensam i en lägenhet och jag hatar känslan av att inte ha någon som väntar på en när man kommer hem. Men! Jag älskar att vara själv hemma. Att komma hem till tystnad och kunna spela in min musik på natten, det är fett. Så den är literally skriven som att jag satt hos en psykolog eller som sms med en av mina tjejkompisar. Mina innersta tankar, som att jag undrar om jag lagt för mycket tid på min karriär. Men jag vet inte heller om jag ser mig själv som en gift kvinna med barn. Så det handlar om ovisshet och det är därför refrängen är lallig.
Det finns en dualitet i det här också?
– Exakt! Det är därför jag pratar som att allt är najs på andra versen. För båda kan vara sant!
Det finns mycket i Cherries liv som är positivt. Utöver det nya albumet har hon hunnit med en rad stora bedrifter på senare år. I fjol fick hon chansen att tolka en av Sveriges mest framgångsrika och omhuldade artister, Avicii. Året innan sjöng hon med nesoul- och r&b-ikonen Alicia Keys och 2021 präglades av hennes medverkan i Så mycket bättre. Hennes musik har figurerat på topplistor och radiokanaler runtom i världen.
– Jag har suttit i Nigeria och sett min musikvideo på tv. Och det är inte ens Mami, utan typ Sista dansen, haha. Det är som att jag har en liten tribe av folk som uppskattar det jag gör. Det har också gjort att artister som Alicia Keys vet vem jag är. Nipsey Hussle var också ett fan av mig, vi hade en fett fin konversation innan han gick bort, säger hon och avslöjar att den ikoniska västkustrapparen skulle ha gästat hennes låt Westside från OG (The Mixtape).
Man blir väldigt nyfiken på den konversationen…
– Det var verkligen bara support. Han sa vilken låt han älskade och att han älskade att se andra östafrikanska kreatörer världen över göra sin grej. Jag var chockad över att han hörde av sig. Några veckor senare frågade jag om han ville gästa Westside. Han sa ”ja, lätt!” och två veckor senare… bam. – Det är verkligen en av mina stora inspirationskällor. För, du vet, han var indie och östafrikan. Vi började lyssna på Nipsey tidigt och bara hela hans tankesätt kring musik... Jag visste vad det betydde att vara indieartist innan jag blev det. Han har varit en stor inspiration.
Har du några mål kvar?
– Jag säger inte det här för att vara kaxig, men jag känner att jag krossade glastaket ganska direkt. Det där med att uppnå saker försvann. Jag har bara vetat att jag vill göra musik och att jag kan få se hela världen på grund av den om jag vill. Det är exakt det jag fått, konstaterar hon och tänker efter.
– Ett drömscenario är att vara en indieartist som kan boka spelningar runtom i hela världen, så som jag gör nu fast i ännu större utsträckning, utan att tappa bort att det är indie. Det är drömmen, att kunna fortsätta göra det.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2025.
