McDonald’s

En allvarligt förnedrad barnarbetare i uniform säljer på mig en McFeast Meal för 62 kr. Inklusive en parodisk dipsås, Béarnaise. Allt på plastbrickan smakar sötare än en dessert. Salladsbladen verkar ha marinerats i saltlake.En allvarligt förnedrad barnarbetare i uniform säljer på mig en McFeast Meal för 62 kr. Inklusive en parodisk dipsås, Béarnaise. Allt på plastbrickan smakar sötare än en dessert. Salladsbladen verkar ha marinerats i saltlake. Mina pommes frites kan mycket väl vara utstansade ur sockrig potatismassa, de är sorgset sega och vissna och har en brännande och metallisk sälta. Hamburgarens sönderstekta köttmos har en obehagligt slemmig konsistens, är alldeles ljummet och luktar lite som en avfallskvarn. Nästan alla kunder här inne uppträder som vanliga människor, men äter ändå från sina brickor till synes frivilligt. Men apatiskt, likt zombies i en dåligt regisserad skräckfilm. Mannen som ligger bakom den här osannolika satiren till restaurang heter Ronald, en makalöst rik men groteskt sminkad clown som lurar till sig försvarslösa barn med hjälp av ballonger och syntetisk glass. Jag går mot toaletten för att tvätta av mig fettet och smutsen. Det kostar en femkrona att öppna dörren. Men en skev narkoman vinglar plötsligt ut och håller vänligen upp den åt mig. Väl inne är det ostädat och belysningen saknas. Jag måste försöka bli normal igen. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer äta deras skit. Aldrig mer.