Foto: Jakob Kaae
Redan 2007 besjöng Florence Valentin i klagolåten Samma vindar, samma poäng det faktum att replokalen i gamla Posten-terminalen skulle jämnas med maskinparken för lyxhotell i stan.
Och ut fick de flytta, Florence, tillsammans med alla de andra band som höll till nere i katakomberna under Klarabergsviadukten. Men huset revs aldrig. Det piffades till och bytte namn till fräsiga Stockholm Waterfront building. Byggnaden huserar nu förutom kontor och en instans av den multinationella kedjan Wagamama även ett steak house vid namn Griffins. Restaurangen är det närmaste man kan komma Stureplan i dessa kvarter med Stockholms längsta bardisk i centrum av en fantasifull inredning signerad Stylt Trampoli. Designföretaget, som även ligger bakom bland annat Le Rouge och Orangeriet, har skapat en underbart knasig atmosfär som gör att man helt glömmer bort det faktum att man befinner sig i några av innerstadens tristaste kvarter. Menyn baseras i huvudsak på stekhuskonceptet, men med avstickare åt fisk, vegetariskt och smårätter där de sistnämnda gastronomiskt sett är det klart främsta. De chilidoftande miniatyrråbiffarna med sesamfrön är bildligt talat något alldeles i hästväg. Också mellanrätterna är över förväntan medan den egentliga huvudmenyn aldrig riktigt lyfter. Ett steak house är aldrig bättre än sin senaste köttbit, som man brukar säga, och här finns det stundtals stycken att jobba på. Dessvärre är också servicen, möjligen beroende på att restaurangen inte har haft öppet särskilt länge, förhållandevis ojämn. Vi får bland annat inleda vårt första besök med att tilldelas ett något avskilt bord varpå personalen helt glömmer bort oss närmare en halvtimme. En tillspetsning av de sistnämnda momenten och Griffins kommer troligtvis att segla upp som en mycket stark kandidat för vilken kväll som helst, istället för att bara vara ett självklart val i en stadsdel som krogguden glömde.
