När jag var liten hade jag en svart Zorro-värja i plast, med en krita fasttryckt i spetsen. Få var de väggar som inte snart täcktes av bokstaven Z, men till min besvikelse blev jag sedemera, av trötta föräldrar, berövad kritan. Men det var kul så länge det varade. Detta omdöme skulle med mycket god vilja också kunna tillämpas på den senaste i raden av filmatiseringar av den latinske hjälten Zorros eskapader, om det nu inte vore så att filmen just varar alldeles på tok för länge. Jag är ledsen att behöva älta denna självklara sanning men eftersom det är uppenbart att filmmakare av i dag inte ännu har anammat den, krävs en repetition: en hämndintrig med ping-pong-dramaturgi klarar inte av att fylla två timmar och arton minuter.
Men visst, Antonio Banderas har tillräckligt med skådespelarkompetens för att le det klassiskt sneda leendet, är tillräckligt mjukt macho för att locka till sig styckets mexikanska skönhet Elena Montero (åskådliggjord av walesiskan Catherine Zeta-Jones och en solarielampa) och har tillräckligt viga stuntmän för att kunna bjuda på några obligatoriska, halsbrytande gymnastikövningar.
Nostalgikern i mig invänder att Tyrone Power i Zorros märke gjorde en klart mycket mer suggestiv Zorro, men med tanke på att jag var i tioårsåldern då jag senast såg Power fäktas, kanske inte den tanken är av större värde. Regissören Martin Cambell (Goldeneye) har gjort en duglig uppdatering, ett klassiskt romantiskt matinéäventyr för de yngre. Gott så.
The Mask of Zorro
Skådespelare:
Regi:
