The Young Poisoner's Handbook

Vårrepertoaren ger många, vitala, bevis på att den brittiska filmen har fått en nytändning. Richard III, Small faces, den kommande Trainspotting och The Young Poisoner's Handbook berättar alla helt olika historier men har ändå ett gemensamt; de synar redan grundmurade genrer som Shakespeare-filmatiseringar och ungdom-på-glid-filmer ur ett eget perspektiv. I The young poisoner's handbook är det den filmiska fascinationen inför massmördaren som får lite av en ansiktslyftning. Här är han inte en perverterad man ansatt av bibliskt färgad ångest, blodflödet är starkt begränsat och, inte minst viktigt, vi ledsagas inte genom mordhistorien av en orakad, frånskild, polis.Debuterande regissören Benjamin Ross har istället valt att skildra den sanna berättelsen om en till synes helt vanlig yngling vars val av vapen känns väldigt brittiskt. Graham är bara 14 år när han för första gången blandar till en långsamt dödande dos gift, vilken han sedan serverar sin styvmoder. Kvinnan blir allt sämre, tappar håret, spyr blod, luktar äckligt och dör efter några veckors gravt lidande. Graham får blodad tand och snart har de flesta i hans närhet, på ett eller annat vis, drabbats av hans patologiska intresse för kemi.Ross placerar betraktaren någonstans innanför pannbenet på unge Graham, ett knep som skulle kunna fungera som en genväg till engagemang. Det gör det emellertid inte här.Vi färdas med Graham mot det som omvärlden ser som undergången. Han är ofta irriterad på sin styvmamma och tar därför kål på henne. Ungefär som man krossar en mygga mot den egna huden. Utan aggression eller större avsky. En vardaglig gärning bara, som underlättar nuet något. Han känner inget, alltså är hans dåd inte stort. Grahams inre sterilitet och kyla innesluter även oss och sett inifrån känns hans gärningar nästan logiska. Eller åtminstone förklarliga. Men framförallt, tyvärr, egala. Han bryr sig inte, vi bryr oss inte, Ross bryr sig inte. Väl? Är berättartekniken kongenial med temat eller kanske snarare ett bevis på att Ross ännu inte tillskansat sig förmågan att lura med åskådaren in i fiktionen? Klart är i alla fall att intresset avtar när distansen blir för stor. Hantverket behärskar han, och hans team, emellertid mycket väl. Den pigga bildbehandlingen låter oss inte tveka därom. Så innan känslan av tomhet infinner sig, när det fortfarande verkar som om att en utveckling är på gång, ter sig denna film som en udda och värdefull pärla. Efteråt framstår den enbart som udda. Men det är ju egentligen inte så illa.