Woyzeck

Den tyske 1800-talsdramatikern Georg Büchner blev bara 24 år. Under detta korta liv, som ändades av tyfus, hann han bara skriva ett enda drama, Dantons död, en rebellisk betraktelse av den franska revolutionen. Dock, i kvarlevorna, påträffades ett dramafragment som av grumliga skäl tyckts fascinera eftervärlden. Ja, en eftervärld som lagt pannan i djupa veck för att försöka tolka Büchners anteckningar, eftersom verket var ofullbordat. Det rör sig alltså om Woyzeck, historien om den kuschade proletären med samma namn som till slut får nog och revolterar mot omgivningen genom att ha ihjäl sin hustru.Ungraren JanÖs Szasz' bidrag till tolkningen av Büchner utspelar sig på en järnvägsstation med oräkneliga spår, som mest påminner om helvetets bangård. Woyzeck övervakas av ett högtalarsystem och besöker regelbundet en mystisk doktor som experimenterar på honom och som bland annat vill veta hur ett flitigt intag av ärtor tar sig uttryck i urinen. Och Woyzecks unga, vackra hustru, som han har en liten son med, närmast självsuggererar sig in i rollen av en hora, av tristess tycks det, och bedrar honom med den lokale polisen. Vilket inom parentes inte är helt obegripligt vem vill ha en dystergök som antingen går omkring och tiger eller oavbrutet mumlar bibelcitat?Det är alltså svårt att få direkt sympati för karaktären Woyzeck. Sensmoralen är inte helt klockren och det ordkarga innehållet och den hårt uppstramade formen är visserligen stilren och konsekvent det svartvita fotot briljant! men gör knappast själva dramat mer närgånget, inte mer angeläget 1997. Om man nu vill göra en film om förtryck, revolt och uppror så är det ju inte så att det saknas uppslag runt omkring i samtiden. Varför väljer man då att i slutet av 1900-talet gå tillbaka till en tysk 1800-talsdramatikers fragmentariska anteckningar? Det tycks åtminstone mig både världsfrånvänt och introvert.