Will Hunting

Stellan Skarsgård är stor. Stor i Sverige, alltså. I de två amerikanska produktioner som han nu är bioaktuell i, Amistad och Will Hunting, har han dock relativt bleka och undanskymda roller. Här gör han universitetsprofessorn Lambeau som av en slump upptäcker att en av husets städare, den unge Will Hunting, är ett matematiskt geni, dessutom utrustad med fotografiskt minne. Will löser en astronomiskt klurig ekvation i en handvändning men vill inte på något sätt ha med universitetet att göra. Han trivs bäst på gatan där han röjer runt med polarna, slåss och begår småbrott. Lambeau löser vid ett tillfälle ut Will ur häktet och får, vid löfte att pojken genomgår terapi, bli hans övervakare. In stegar dominanten Robin Williams som psykologen och sedan dröjer det länge innan Skarsgård får ta en ton. Det här skulle kunna ha blivit hur smetigt som helst men denna framgångssaga innehåller så pass många dikeskörningar, sargade minnen från förr och inte minst ett levande skådespeleri, att stereotypen Will sakta förvandlas till en trovärdig karaktär, värd vårt engagemang. Vilket självklart för filmen en bra bit mot målsnöret. Regissören Van Sant trampar i bland visserligen över gränsen till det fotriktiga men det är i genresammanhanget knappast något att överraskas över - däremot är det aningen störande med tanke på regissörens egen filmhistoria. Jag förstår att temat genier-som-slösar-bort-sin-talang var något som Gus Van Sant nappade på: om han vore en pedagogisk plansch i en filmskola skulle rubriken vara Filmkarriärers olika utvecklingfaser, modell 1 A. Sedan den stökiga men säkra debuten med Drugstore Cowboy, och den följande, lysande gatuhistorien på vers, På drift mot Idaho, har han nämligen i takt med sin framgångar blivit allt mer strömlinjeformad. Nederlaget med den osammanhängande och unisont sågade Even Cowgirls Get the Blues (i Sverige bara på video) kan naturligtvis också ha bidragit till att Van Sant på senare tid har valt de enklare berättargreppen. Men han har onekligen en hög lägstanivå.