Wild Man Blues

Barbara Kopples dokumentär om Woody Allen är en av årets märkligaste filmhändelser. För hur ofta får vi se dokumentärer på bio? Och hur ofta får vi se dokumentärer om filmregissörer? Och hur ofta handlar dessa dokumentärer om något helt annat än filmskapandet? Jag kommer inte på någon sådan film. Ingen annan än Barbara Kopples Wild Man Blues. Det är nämligen ingen dokumentär om filmaren Woody Allen, utan om klarinettisten och jazzmusikern Woody Allen. Det är en dokumentär som skildrar Woody Allens bejublade europaturné 1996 med Eddy Davis New Orleans Jazz Band. Det är således en riktigt smal film, företrädesvis lämpad åt de redan invigda. Till och med jag, som ser en Woody Allen-film i veckan, kunde levt utan några av de musikaliska avsnitten i Wild Man Blues. Men det är på många sätt en högkvalitativ dokumentär. Allen har villigt låtit Kopple följa honom vart han går. Runt 16 timmar av dygnet bar han mikrofon och vi får till exempel se Woody Allen och Soon Yi Previn äta frukost, klädda i morgonrockar, allt medan de diskuterar duschen på hotellrummet. Samtalen känns äkta, avlyssnade. Kopple, och därmed vi, kommer nära. Vi får se Allens gnälliga, oroliga, nojjiga och inte minst hypokondriska sidor. Vi förstår, i motsats till vad han säger i intervjuer, att de manliga porträtten inte ligger så värst långt från honom själv. Wild Man Blues är också en rolig film. Allen släpper generöst iväg one-liners med den tajming vi vant oss vid. Något mer lågmäld, kanske, men karakteristisk. Den som hoppats att Kopple spetsat in sig på relationen med Soon Yi Previn göre sig däremot icke besvär. Endast vid ett tillfälle berörs deras förhållande, på nästan pliktskyldigt vis. Likaså, den som väntar sig djuplodande samtal om Allens filmer, kommer också att bli besviken. Det är i stort bara när Allen konstaterar att Soon Yi inte sett Annie Hall, som vi berör hans filmproduktion. Men det finns ett avsnitt som motiverar för alla att se Wild Man Blues. För vem har inte varit nyfiken på Woody Allens föräldrar? De sista tio minuterna är en lunch med de typ 95-åriga gamlingarna, en helt fantastisk sekvens. Allen själv blinkar, på sedvanligt vis, in i kameran och kallar det "a lunch from hell". Och vi som tittar på kan inte annat än hålla med.