Jag har länge levt i övertygelsen att kreativitet (och assertivitet) är begrepp som uppfanns på 90-talet. Att de packades upp av en kostymklädd yuppie på nyöppnade donken dit min syster tog mig på min tionde födelsedag, ur samma läderväska som en bautastor mobiltelefon. Någonstans därikring tog också dokumentärregissörens Hermann Vaskes livsprojekt sin början. Och tyvärr är det ungefär lika aktuellt som en annan älskad födelsedagspresent från 1996 – nationalencyklopedin på cd-rom.
Först av allt stör man sig på Hermann Vaskes ego. Likt mig inleder han filmen med en helt irrelevant och utdragen personlig berättelse; i hans fall om hur han kom fram till att han skulle ägna 30 år åt att fråga de kändaste av de kändaste om varför de är kreativa. Hans projekt har resulterat i ett stort antal mycket korta intervjuer med Tarantino, Mandela, Lynch, Žižek med flera, och dessa har Vaske ytterligare kortat ner för att göra rum för Valérie Pirson och Floppy Lazares ”kreativa” animationer som jag avnjuter under stegrande frustration.
Titelfrågan, som ställs till ett femtiotal kändisar i förbifarten, ofta utan förvarning eller betänketid, hinner aldrig utvecklas eller bli något mer än Vaskes märkliga gatuintervjujakt efter världens största celebriteter. Till slut blir det helt uppenbart att inte ens de mest fascinerande av personligheter kan ge något särskilt gåt- eller meningsfullt svar på en fråga ställd så klantigt. Why are we creative? är ännu en filmisk blindgångare men den innehåller små glimtar av finess (med Bowie och Dafoe och med Vivienne Westwoods karismatiska stämma som uttalar orden Det enda som överhuvudtaget kan förändra något är kulturen) vilka lyfter den en aning ur banalitetens träsk.
