Ett extremt vackert landskap någonstans i Afrika, tittaren får inte veta, men vi antar att det är en fransk koloni där nu en explosiv inbördeskrigskonflikt utspelar sig.
Ögonblicksbilder av att något är förstört slänger sig emellan den röda sanden som yr av lastbilar fulla med beväpnade barn och 20-somethings. Bilderna påminner om tv-nyheternas knapphändiga rapportering: det enda man vet är att det någonstans händer något fruktansvärt − men den här gången känner man igen sig. Det är inte bara det yttre kriget utan till synes tusen konflikter spelas upp i Maria Vials (Isabelle Huppert) nervspända fräkniga fejs. Huppert fjäskar inte för tittaren. Med en nedlugnad, realistisk berättarstil framställs hon exakt så obekväm och odräglig som hon borde vara och Huppert gör en perfekt tolkning av en nonchalant rädd plantageägarinna. Filmen igenom är hisnade. Ett krig håller på och regissören lyckas med mästerstycket att få tittaren att känna att man är mitt i det. Maktförhållanden vänds och alla kämpar för sina liv eller för tagna liv. Det är på riktigt. Filmen blir viktig.
