Welcome står i rak motsats till, säg, Det nya landet och är något så festligt som en rå, kall och i många fall saklig bild av illegala invandrares vardag.
Här får 17-åriga Bilal ingen klapp på axeln när han, till fots, tar sig från Irak till Calais, utan möts istället av en fransk regering som har gett sig fan på att krossa ”gräset är grönare”-myten. Bilal är bara en i mängden flyktingar, men det är hans outtröttliga strävan efter att få träffa sin London-baserade flickvän som gör att vi stannar upp. Det är en berättelse som hade fallit platt i mer inkapabla händer. Lyckligtvis har Phillippe Lioret skapat en trovärdig, extremt välspelad och avskalad film där varje andetag hörs och ett ensamt piano sätter stämningen. Resultatet är en skildring av villkorslös kärlek och en lektion i hur små gärningar kan få stora konsekvenser. Men mest av allt är det en nödvändig inblick i en företeelse vi, trots dess uppenbara förekomst, bryr oss väldigt lite om. –AL
