Waves

David Weiss 14:24 6 Feb 2020

Trey är driven. Så otroligt driven att det enda hans smala världsbild kretsar kring är hans brottning. Pappan Ronald, som pajade knät och aldrig blev den atlet han önskade, är om möjligt än mer engagerad i Treys talang. När Treys axel visar sig vara söndertrasad från insidan blir hans vardag riktningslös. Kvar står han ensam. Med sin enfaldighet och rasande testosteron.

Waves är en film i två halvor. Den första är en deterministisk thriller som i full fart tar riktning mot något katastrofalt. Det är en form som känns passande för Trey Edward Shults, vars tidigare filmer också är stöpta i ödesmättad ångest. Hans stilgrepp med intensiva kameraåkningar, hastigt snurrande kamera, musik överallt och hårda, markerade klipp förstärker känslan av ofrånkomlig katastrof. Berättandet är högljutt och otroligt uppmärksamhetssökande, men ändå gångbart sett till känsloläget som gestaltas. Det är stundtals nästan uppslukande. Däremot är det utfört med påfallande klumpig hand, inte minst när den underliggande meningen bokstavligen sjungs ut i den pålagda musiken. Det är närmast absurt övertydligt.

Andra halvan är främst ett sorgedrama. Sorgbearbetning är ständigt återkommande i Shults filmer, men med den pinsamma tonträffen under andra halvan kan man tro att det är sen tidigare outforskad terräng. Den blir emotionell rak och ärlig på ett sätt som ligger farligt nära pekoral. Halvorna är också markerade med byten av bildformat, som är ännu ett exempel på Shults ömkande vilja att ses som påhittig. Filmen har ändå tillräckligt mycket energi och egensinnighet under första halvan för att inte bli en fullfjädrad kalkon, men sekundärskam är kanske ändå det kvarhängande intrycket av Shults tredje film.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner