Den lika stiliserade som våldsamma gangsterfilmen Vitt skräp har haft en lång väg till bioduken. Filmen, som utspelar sig i en obestämd svensk håla på 1980-talet, började spelas in i Dalarna redan för sex år sen. Men så tog pengarna slut. Eller hur det nu var. Vid anblick känns skälen till filmens försening ovidkommande. Nog är det kanske så att Vitt skräp “tänjer på gränserna för vad som är accepterat i Sverige” eller att den inte är “så ängslig och lydig av sig”, som Ola Rapace - filmens huvudrollsinnehavare tillika dragplåster - uppgett i Aftonbladet (21-01-19). Något ligger det kanske i det. En blodig gangsterhistoria sticker ju ut på den svenska repertoaren nästan vilket filmår som helst.
Men blickar vi bortom filmens svenska kontext är Vitt skräp snarast följsam i förhållande till de filmer som så uppenbart stått som inspiration. Den lika grådassiga som sömniga småstad den kringflackande hårdingen Sami (Rapace) hamnar i efter att ha liftat med den lika rotlösa hemvändaren Kim (Ida Engvoll) blir således skådeplats för en intrig som hämtad ur någon 1990-tals neo noir signerad John Dahl. En stämning som också förstärks när fotografen Bratislav Stankovic låter kameran följa röda baklyktor i regnet eller stanna upp vid en ödslig bensinmack. Den namnlösa bygden är förresten överhuvudtaget ödslig, och tycks inte befolkas av annat än en brokig skara smågangstrar hemmahörandes i en Guy Ritchie-plankning. Bland dessa återfinns den gapiga bossen Gubben (Donald Högberg), hans tjackade klåpare till söner, liksom ortens korrupta byling. Lika snart som Sami bekantat sig med dessa börjar han försiktigt spela ut dem mot varandra i något slags Yojimbo- eller För en handfull dollar-anda.
Det är med ett veritabelt pojkrumsvideotek som byggklossar den följande våldspiralen konstrueras. Dock inte utan att försvenska bekanta troper i ett andefattigt försök till svart humor. Således ackompanjeras och kontrasteras våld med dansband medan Gubbens underhuggare blir föremål förmenta lantisporträtt. De får också utstå Gubbens uppläxningar, vilka lika gärna kan avrundas med ett erbjudande om äggtoddy. Det är dessvärre så osvängigt författat att Högberg inte verkar finna någon annan utväg än att skrika för full hals. Ett tonläge som för övrigt känns igen i valet av filmens sylthaksinspirerade titeltexter i neon liksom de söligt repetitiva återblickar från Samis barndom som aldrig borde lämnat klipprummet.
Lika mycket som jag välkomnar försök att generiskt bredda den svenska filmfloran måste jag tyvärr konstatera att Vitt skräp knappast berikar den.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Tobias Leo Nordquist: Alla gick in i det här med 1000%
