I den komplentativa långsamhetens mästare Abbas Kiarostamis nya alster följer vi två medelålders manliga ingenjörer från stan som åker till den lilla byn Siah Dareh i iranska Kurdistan.
Den egentliga anledningen eller kanske ursäkten till resan berättar de inte för någon. De har nämligen kommit för att bevittna en lokal sorgeritual, men kvinnan som de hoppats ska ligga och rycka på dödsbädden håller segt kvar i livs-tåtarna. Med andra ord så händer det inte så mycket. Det händer mer eller mindre ingenting.
Den ene ingenjören beslutar sig för att åka hem och den andre hänger runt och blir mer och mer frusterad och rastlös i den lilla byn där tiden verkar stå stilla. Han pratar en del med en liten kille som mer och mer blir hans vägledare. En liten pojke som har ständiga prov i skolan och som vid ett tillfälle tar fatt i ingenjören under ett prov: "Det är en fråga som jag inte kan. Vad händer med det goda och det onda på den yttersta dagen?" Ingenjören svarar avmätt att det goda åker till helvetet och det onda till himlen. Han är en person som inte har tid eller plats att känna efter. I hans universum är allt bokstavligt, självklart och givet.
I fantastiskt roliga och talande scener tjurrusar han plötsligt genom halva byn och drar i väg upp på berget i sin bil för att prata i mobiltelefon, meningslösa kvasisamtal med en avlägsen värld. Bredvid honom står en man och gräver, han kastar upp jord och ett människoben som ingenjören (återhållsamt spelad av Behzad Dourani) grabbar tag i. "Varför gräver du"?, frågar han. "Det är för telekommunikationen", svarar den gamle mannen.
Abbas Kiarostami håller sig så långt bort från västerländska dramaturgiska mått som bara möjligt. I stället berättar han genom komplexitet, genom bilder och långa tagningar fotograferade av Mahmoud Kalari. Naturen och tiden är mäktig. Med massiva berg, tysta gräslandskap och traditionsbundna små samhällen som kulisser verkar människan liten som en myra och de dammoln som ingenjörens rasande, sladdande och accelererande bil lyckas uppbringa är tama, småttiga och ljuva som en stilla och fåfäng fläkt i håret.
Därför är det heller kanske inte så överraskande att filmens titel [I]Vinden bär oss[/I] härstammar från en kärleksdikt som i sin tur hämtat stoff från författaren och matematikern Omar Khayam som bland annat uttalat och lagt vikt vid att leva i nuet, i samklang med naturen, tiden, evigheten och sekunden.
I samma takt som ingenjören med skygglappar lär sig att lyssna mer på sin omgivning och sig själv än mobiltelefonen inser åtminstone jag att regissören Abbas Kiarostami, när han väl lägger bort det värsta tunggunget och slagen på de största, svårmodiga symboltrummorna, är en av dem som bjuder på stilla, lågmäld och mycket sevärd filmpoesi.Skådespelare:
Regi:
