Vertical Limit

Kombinationen av hisnande höjder, laviner och snörök på film ger ofta ganska sköna rysningar. Oavsett hur tunn intrigen är, så är det sällan som filmer i denna miljö helt saknar sina poänger. [I]K2[/I] och [I]Cliffhanger[/I] är väl egentligen rätt så taffliga filmer, men samtidigt har i alla fall jag svårt att värja mig mot de nervpirrande ögonblicken i dessa filmer. Martin Campbells nya bergsklättrarfilm [I]Vertical Limit[/I] är inget undantag. Med den har Campbell åstadkommit en film som helt enkelt är jävligt spännande. Faktum är att det var länge sedan det var så jobbigt att titta på en film - vid flera tillfällen fick jag problem att andas. Campbells ambition är att skaka om åskådaren ordentligt, något han lyckas synnerligen väl med. På intrigens nivå haltar dock filmen betänkligt. I filmens inledning inträffar en klättringsolycka i Utahbergen där Peter Garrett (Chris O'Donnell) tvingas skära loss sin far från en klättringslina för att rädda sig själv och sin syster Annie (Robin Tunney), varvid fadern förlorar livet. Detta bildar utgångspunkten för filmens spel med skuld och försoning. Tyvärr förprogrammerar denna händelse intrigen på ett nästan komiskt förutsägbart sätt. När Peter tre år senare av en slump träffar sin syster i närheten av K2 har hon - ta i trä - ännu inte förlåtit honom. Systern befinner sig där för att bestiga K2 tillsammans med en miljardär med storhetsvansinne, som ett led i en reklamkampanj. Väl uppe på berget faller gruppen ned i en ravin under en svår storm, varför en räddningsexpedition anförd av Peter hastigt organiseras. Att rädda systern blir för Peter lika mycket en möjlighet att övervinna skuldkänslorna över faderns död som att rädda ett människoliv. Vi förstår nu varför det var nödvändigt att låta Peters och Annies far dö tio minuter in i filmen. Utan denna händelse hade det inte varit möjligt att berätta historien om hur Peter sätter sig själv på spel för att återerövra sin självkänsla. Lite patetiskt, om ni frågar mig. Det förvånar väl heller knappast att filmens karaktärer är nästan åtalbart stereotypiska. Att kräva av en genrefilm som [I]Vertical Limit[/I] att den skall leverera nyanserade och inte så ängsligt entydiga personporträtt som den faktiskt gör, vore visserligen orimligt. Ändå skulle det vara befriande om det någon gång kunde göras en riktigt dyr actionrulle där samtliga karaktärer tilläts vara aningen mer motsägelsefulla. Som det är nu får åtminstone jag intrycket av att jag tittar på ett tv-program för femåringar varje gång en ny karaktär introduceras. Dessa invändningar till trots bjuder Campbell åskådaren på det som brukar kallas god underhållning. Varken mer eller mindre. [I]Vertical Limit[/I] är förresten en hyggligt cool titel.