Veronica Guerin - I sanningens tjänst

Den 26 juni 1996 blev Sunday Independent-kolumnisten Veronica Guerin ihjälskjuten av två mc-förare vid ett rödljus i utkanten av Dublin. Det var den sista, inte alls oväntade, repressalien efter att hon i två års tid granskat och namngivit personer inom några av Dublins mest fruktade heroinkarteller. Redan tidigare hade hon blivit skjuten i benet, fått en bomb inslängd i familjens radhus, samt prenumererat på anonyma dödshot. Att Joel Schumacher och Jerry Bruckheimer vill berätta om allt det här är inget märkvärdigt. De är trogna blodhundar i heroismens tjänst, gilla det eller inte. Problemen för duon som började dela kontor i och med obegripliga buddykomedin [I]Bad Company[/I] - Chris Rock och Anthony Hopkins borde inte ens få vistas inom samma area code - är ändå många. Strax efter mordet skrev Guerins kollega Emily O'Reilly boken [I]Veronica Guerin: The Life and Death of a Crime Reporter[/I], där hon ifrågasätter bilden av Guerin som en självuppoffrande martyr. Kunde det vara så att hon den livsfara hon utsatte sin familj för mer var resultatet av slarv, naivitet och mediakåthet? [I]Veronica Guerin - I sanningens tjänst[/I] gör egentligen ingenting för att ens tillbakavisa den möjligheten. I en pliktskyldig scen står Guerin (en helt okej Cate Blanchett) och tittar på sitt skjutjärnsfejja på en förbipasserande bussreklam. Okej. Mer blir det inte. Frågan om vad som faktiskt drev henne som människa förblir märkligt oklar. Sedan är det svårt att se vad [I]Veronica Guerin[/I] ska tillföra som film. [I]The Long Good Friday[/I]-mannen John MacKenzie har redan gjort en på alla punkter smartare och bättre version, [I]When the Sky Falls[/I] (2000). Schumachers otympliga historia förhåller sig till den som platta [I]Ordinary Decent Criminal[/I] till John Boormans moderna klassiker [I]The General[/I] (båda om Martin Cahill, en av de knarkbaroner som Guerin konfronterar). Huvuddelen av Veronica Guerin är ändå uthärdlig. Seg men sällan genant. Det är inte förrän i slutminuterna som duon verkligen bekänner färg. När man återvänder till hur Guerin fylls med bly i sin röda Polo, omsorgsfullt zoomar in de köttiga såren och dirigierar igång en storslagen keltisk orkesterhymn till enkelspårig brottsstatistik, är man genast beredd att lyfta luren till Merchant-Ivorys huvudkontor och meddela att allt är förlåtet.