Fransyskan Suzanne Lindon var 15 när hon skrev filmmanuset till Spring Blossom. Några år senare hyllas hon och filmen på filmfestivaler och av kritiker som är förtjusta i att hon står för både manus, regi och själv spelar huvudrollen. Vår i Paris, som den heter på svenska, är ett sockersött och pubertalt coming of age-drama om en första förälskelse. Lindon är tydligt influerad av franska ikoner, bl.a. Peppermint Soda (1977), L’effronté (1985) och – framför allt – hela Charlotte Gainsbourgs väsen.
16-åriga Suzanne känner sig malplacée i sitt umgänge. Det hon längtar efter, får hon syn på utanför en teater: en 35-årig skådespelare. Tycke uppstår. Ett samförstånd, snarare än passion. De börjar ses. Blygt och lågmält.
Varningsklockorna klämtar tidigt. Han som stereotypen svårmodig konstnär. Hon som storögd mini-Charlotte Gainsbourg i stor vit skjorta instoppad i ljusa jeans och med i hästsvans. Åldersskillnaden de emellan. Samtidigt är Lindons ambition god. Hon vill skildra tonårslifvets essens: att bli sedd, växa ifrån och upptäcka nytt. Dessutom experimenterar hon med drömmiga inslag, t.ex. dansscenen på caféet där hon och skådespelaren har sin första frukost-rendez vous.
Men tyvärr faller filmen på franska klyschor. Att jämföra Vår i Paris med Netflix-serien Emily in Paris som folk älskar att hata, är att dra det väl långt. Men en gemensam nämnare är en paris-fasad som känns noll äkta och saknar ambiance. Medan Emily in Paris målar upp en framerikansk (fransk + amerikansk) bild av ”une vraie Parisienne”, framstår filmens Suzanne som en minst lika utstuderad parisiska som varken väcker värme, igenkänning eller längtan till Paris.
Lindon lyckas inte få till det hon tycks sträva efter: det konstnärliga i Hjärtslag (2010) och personkemin i Den blå är den varmaste färgen (2013). ”Suzanne in Paris” är fin att se på men är stum i känsla, vilket syns extra tydligt i scenerna med Suzanne och hennes familj där kemin är obefintlig.
