I drömmarnas stad drömmer Maggie (Dakota Johnson) om att pröva sina vingar som musikproducent. Capitol Records-spiran tornar upp sig likt ett blankt elfenbenstorn i horisonten från hennes Hollywood-takterrass där hon väntar på att assistentjobbet åt sångdivan Grace Davis (Tracee Ellis Ross), en sorts Beyoncé efter femtio, ska öppna rätt dörrar. Men Grace – som inte har släppt en ny skiva på ett decennium är en dalande stjärna som är en underskrift bort från slutstationen som husartist i Las Vegas. “Folk vill ha Thunder Road inte nån jävla Wrecking Ball-bullshit!" gormar hennes pengasuktande producent (Ice Cube) medan det börjar gå upp för Maggie att tre år av att boka möten och köra fram ferrarin inte har tagit henne närmare genombrottet. Kanske kan mötet med den charmige men blyge sångaren David (Kelvin Harrison Jr.) i mataffären få både kärlekslivet och karriären att vända?
Våga drömma slår an varje klassiskt romcom-ackord utan att skämmas för sitt formuläriska framträdande. Men tonträffen är ren och karaktärerna framträder som egensinniga LA-bor snarare än tramsiga komedi-pappfigurer, vilket får anses som befriande i sammanhanget. Dakota Johnsons patenterat naiva girl next door-framtoning fungerar som en blank projektionsyta för flickfantasin att lyckas i LA utan att göra våld på sin egen Gilmore Girls-världssyn. Ice Cube är Ice Cube och Tracee Ellis Ross kanaliserar sin inre med Céline Dion med en väl avvägd mix av divalater, skärpa och komisk timing. Ross är verkligen sådär anmärkningsvärt bra, som om hon spelade i en betydligt bättre film (att hon är dotter till Diana Ross färgade säkerligen rolltolkningen).
Mindre lyckade är passagerna där frågor om ras, ålder och könsdiskriminering pliktskyldigt ska avhandlas. Om man som komediförfattare inte klarar av att skriva ett skämt på ämnet så kanske man lika gärna kan låta bli? Dialogen i övrigt är något sitcomsk (“Din kavaj ser ut som om Stevie Nicks kört över Jason Derulo med sin bil!“) med det funkar. För Våga drömma existerar i ett lite mjukare, ljusslinge-ljussatt Kalifornien som varken står i lågor eller plågas av en global pandemi. Ett pinterest-universum av låga insatser men där Kelvin Harrison Jr. plötsligt kan brista ut i silkeslen smörsång och Dakota Johnson kan få flyta fram i byxdräkt på marknaden i Silver Lake. Det är alltså lättsmält eskapism som ska in på vågrätt rad 4.
