Vänner och flickvänner

Vänner och flickvänner är en charmig komedi om några unga människor i Brooklyn, deras oro inför framtiden. Det är en independentfilm, med debuterande regissör, som kryper tätt intill skådespelarna och når en frisk autenticitet i dialogen. Stämningen drar mellan dov modstulenhet och ljus tillförsikt. Föräldrarna är pinsamma, kompisarna sviker, sexualiteten är en mara, fast egentligen är livet rätt kul. David Schwimmer (från TV-serien Vänner) spelar grabben som efter college fortfarande bor i ett murrigt pojkrum hos sin påträngande men välmenande mamma. Han ligger i sin våningssäng och drömmer om skolans blonda skönhet (Gwyneth Paltrow), flickan han aldrig fick, ty han är den alldagliga, smått nervösa sorten. Ibland lägger sig David Schwimmer farligt nära Woody Allens gestik. Genom ett missförstånd -- som är filmens motor -- träffar han en avliden klasskamrats vackra mor (Barbara Hershey). Han utsätts för ett mandomsprov som gör att filmen för tankarna till Dustin Hoffman i Mike Nichols berömda film, Schwimmer är dessutom snarlik en ung Hoffman. Även i Vänner och flickvänner ställs den äldre förföriska kvinnan mot den jämnåriga drömflickan, som plötsligt visar intresse. Det uppstår frontalkrockar och i vanlig ordning är den äldre kvinnan förloraren. I Mandomsprovet framställs Anne Bancroft slutligen som en frånstötande häxa som står i vägen för sin dotter, äldre kvinnors sexualitet har ju av tradition alltid skildrats som osmaklig. I Vänner och flickvänner försonas därmot, tack och lov, ynglingen med den äldre kvinnan. Hon har skänkt honom en viss mogenhet och möjlighet att hantera kommande möten med drömflickan. Det bästa med Vänner och flickvänner är att den lever sitt eget liv och att ingenting blir som man förutsäger trots att scenerna ofta är tillspetsade situationer, laddade av genans och förödmjukelser. Den är sympatisk utan att vara menlös. Dessutom har den ett soundtrack med bland andra Curtis Mayfield, Al Greene och Herbie Hancock vilket inte gör filmen sämre.