Om man vill bli på bättre humör är det alltid bra att anlita en saga, och Pleasantville är en ganska vänlig och fin sak att ge till sig själv. Desto roligare och mer utav kakan får man om man tänker intensivt på att manusförfattaren och regissören Gary Ross är samme elaking som gett oss mången tandagnissel efter alster som Big, Lassie och Familjen Flinta. Man kan till och med tillåta sig att då och då under filmens lopp skicka telepatiska meddelanden över Atlanten om att man nästan förlåter honom. Pleasantville är en karamellaktig pamflett som för tankarna till Hollywoods spralligt färgstarka musikaltradition, härligt naiv high-school-film, klassiskt filosofiska småjuveler som Michael Powells och Emeric Pressburgers A Matter of Life and Death eller en isolerad småstad i David Lynchs tappning. Hålan Pleasantville själv är en gråskalig och nostalgisk idyll som existerar parallellt med vår värld, direkt hämtad från TV-såpans 50-tal. Alla är välfriserade, nöjda och lyckligt ovetande. Det är inte förrän den mobbade "tönten" David (Tobey Maguire) och skolans tuffing Jennifer (Reese Witherspoon) sugs upp av sin TV som de gamla konventionerna i Lilleputtland börjar ifrågasättas, och färgerna så småningom tvingas över från gråskalor till pastellens underbara värld.[P][/P]
Tobey Maguire, som vi bland annat kunnat se som glosögd unge i Ang Lees Ice Storm och liftande freak i Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas, är fullkomlig i sin fumliga hjälteroll. Även hans dämpade plastmamma, spelad av en tyst lidande Joan Allen, och den prudentliga pappan, en alltid lika taktfast William H. Macy, är som klippta och skurna för sina roller.[P][/P]
Men mest imponerande i den lilla godisbiten är nog att man trots naivismen, som i alla goda sagor, känner igen desto allvarligare scenarion från vår gemensamma historia, men att man också kommer ihåg, eller åtminstone kan fortsätta hoppas, att det finns människor som vill någonting annat. Kul.
Pleasantville
Skådespelare:
Regi:
