Medan många sörjer framflyttningen av Tenet-premiären och diskuterar huruvida Christopher Nolans nya har en 3/5-aura (baserat på trailer och affisch) bestämmer sig andra kamikazeregissörer och distributörer för att riva av plåstret och köra nu, kosta vad det kosta vill. Traditionsenligt har ingen större filmsuccé släppts i juli och lågbudgetthrillern Unhinged med Russell Crowe om en hänsynslös gubbpsykopat är inget undantag. Men den lever i alla fall upp till sin genre och är stundtals en härligt pulshöjande popcornrysare.
Till att börja med sköljer ensamvargen och pillerknarkaren Tom Hunters (Crowe) gränslösa trafikilska över mig som ett sommarregn. 100% igenkänning. Oförlåtligt är dock att manusförfattaren Carl Ellsworth (Red Eye, Disturbia) inte spär på den lite utan istället snabbt och satans övertydligt förklarar vad mannens frustration och psykopatbeteende egentligen bottnar i (om meningen var att detta i sin tur skulle väcka tittarens gränslösa ilska så var det ett lyckat drag). På offret, den nyskilda ensammamman Rachel (Caren Pistorius), och hennes familj projicerar Tom förstås allt det som lett honom till avgrundens rand.
Russell Crowe överskuggar resten av den träiga ensemblen och är - hela vägen - övertygande svettig, äcklig och riktigt obehaglig när han kör runt i sin truck, det nya decenniets sjukaste vapen, och mördar loss. Synd igen bara att hans psykopatbravader, till det ljuvliga ljudet av krossade bilkarosser, följer ett lite väl enkelt och uttjatat thrillerspår.
Unhinged utger sig för att skildra och reflektera över ”ilskan i ett västerländskt samhälle” men detta täcks inte riktigt av storyn vars brister gör att man baxnar och vrider på sig inför allas naivitet, dödslängtan och korkade beslut. Men själva idén att oändliga bilköer och stressrelaterat tjafs vid rödljuset kan leda till blodbad är i sig inget annat än älskvärt och Derrick Bortes film borde förstås vara ett obligatoriskt val för alla drive in-biografnyfrälsta.
