Two Weeks Notice

"Åh, [I]Om en pojke[/I] och [I]Miss Secret Agent[/I] gick ju så bra, jag vet, vi gör en film som är ännu bättre! Hugh Grant kan liksom vara en ännu ytligare himbo, och den där müslihippien som han aldrig blev ihop med var ju kul, så Sandra Bullock kan liksom spela henne! Osminkade kvinnor är ju automatiskt roliga, och ger man dem brunspräckliga batikplagg och låter dem ordna en demonstration blir det en skrattfest! Nämen, tänk om dessa två skulle jobba ihop och ha ett hat-kärleks-förhållande! Och tittarna kan hållas i spänning hela filmen eftersom de inte vet huruvida yuppien och hippien kan bli ihop eller inte!" Utan tvekan finns det en skön romkom dold nånstans i den här smörjan. Grundintrigen med chefsplayboyen som faller för den allvarliga juristen är en tryggt klassisk konstruktion. Och är man inte bröderna Farrelly gör man klokt i att hålla sig till det tryggt klassiska. Åtminstone bör man undvika att kombinera den romantiska vändpunkten med ett långdraget skämt om diarré. Varför kan inte Sandra Bullocks grannflicks-manér få duga som de är? Varför måste hon vara Hollywood-bruttornas kollektiva kropp? Redan i [I]Miss Secret Agent[/I] fick hon rapa, frusta och snarka - nu kompletterar hon genom att dessutom upprepade gånger äta sig sjuk samt supa tills hon slocknar och som sagt göra sin bajsdebut på vita duken. Vad är det för en pisshjärna som tror att vi ska skratta ihjäl oss åt nyheten att Sandra Bullock inte fiser violdoft? Och kom inte dragandes med något feministiskt argument, så länge som den enda manlige skådespelaren med samma konsekventa ouvre är Mike Myers. Hugh Grant lyckas å sin sida inte med att förklara varför Bullocks Harvard-geni skulle falla för hans velige fjolla. Han har faktiskt ingen funktion i filmen utom att gå omkring löjligt stajlad från scen till scen, som en projektionsyta för kvinnornas lustar. Han är inte ens någon stor businessman, visar det sig, bara en lite snyggare talesman för företagets ägare, den lönnfete, skallige brodern. Biroller är genrens ryggrad, och det finns några lovande karaktärer. Juristens far, chefens chaufför. Men de är fragmentariska, scener har tydligen klippts bort så att Hugh Grant kan få ännu en scen där han matchar accessoarer. Bara en livstid av Hollywood-betingning gör den här filmen uthärdlig och den kan inte dölja min skam för att utan protest ha suttit igenom skvalet med hjärnan avstängd och ett passivt halvleende på läpparna.