Till att börja med har jag ingen kommentar till att Peter "svenska filmstjärna" Stormare spelar över som galen vetenskapsman ("från ett neutralt land") i den här filmen också.
Mer anmärkningsvärt är den bitterljuva betraktelsen av Jackie Chan som söker utveckla sitt register från slagsmålsekvilibrist med komisk utgångspunkt till ledande romantisk entertainer med en hårtslående tvist (jo, det är viss skillnad). Chan spelar en taxiförare som tack vare sitt stora ointresse för fartgränser får anställning som privatchaufför hos den mystiske Clark Devlin, vandrande elegans och charm personifierad. Speciellt när han har sin tjusiga frack. Den har, precis som tecknade Batman of the Futures megafungerande superdräkt, alldeles speciella egenskaper och oh sånt spektakel det blir när gissa-vem råkar kliva i the Tuxedo?
Man vill ju att Chan ska slåss. Utföra halsbrytande sparkar, saltomortaler, virvelvindar, ta ut fienderna och avsluta det hela med ett busigt fånleende.
När han som här mest hela filmen - vars manus kan ha komponerats av en tvååring - vilar på sitt fåniga busleende med holmgång endast som sporadisk addering, förvandlas Chan till ett töntigt skrutt man tycker direkt synd om. Även om det är svårt att samtidigt inte känna sympati för honom (fråga mig inte varför, dissa aldrig en gammal kampsporthjälte?).
Hans sköna dam föreställs proffsigt av Jennifer Love Hewitt, Debi Mazar skriker tack och lov inte en enda gång och så syns James Brown i en cameo, en uppblåst, glittrande, döende val. Superskurken Ritchie Coster ser därtill ut som ett surt mods. Nivån är för puckade men ingenting, varken i handling, replik eller utförande, är så pass odrägligt att man får lust att garva. Filmen är liksom inte användbar någonstans att applicera på sina känslor.
Måste säga som det är: Jag behöver mera våld!
The Tuxedo
Skådespelare:
Regi:
