Folkets Bios importer den senaste tiden har nästan varit intill förväxling lika. Vare sig de utspelas i den afghanska öknen eller på den armeniska landsbygden så har de känts besläktade - stillsamt berättad dramatik med vackra scenerier (ofta öken- eller snötäckta vidder) och en lurig understatementhumor som får en att försiktigt sitta och skrocka i biofåtöljen. Allt inramat av en politisk undertext - oftast om islam, och dess konsekvenser för kvinnor. Okej, så jag hårddrar det lite - men en vag känsla av återseende dröjer sig kvar under hela [I]Tusen månader[/I], som lyckligtvis är en av de bättre filmerna i genren.
Spelplatsen är en liten by på den marockanska landsbygden. Fattiga, men vid gott mod, lever befolkningen sina liv trots vardagens motgångar. I sakta mak presenteras vi för de olika karaktärerna. Den unga tjejen som tjuvröker och lyssnar på Kate Bush på sitt rum, och pratar om demonstrationer ungefär som hennes jämnåriga i andra länder pratar om rockkonserter. Enslingen som försöker bygga en egen moské på sin gård, för att blidka Guds vrede. Och så filmens huvudperson - pojken Mehdi som tillbringar större delen av filmen med att släpa runt på en stol. Det är lärarens stol från skolan, som han har fått till uppgift att skydda och vakta - i den fattiga byn är till och med en enkel pinnstol hårdvaluta. Mehdis pappa är i Frankrike, har han fått veta - men i verkligheten tillhör han de oppositionella som sitter fängslade månad efter månad utan rättegång.
Den stillsamma början till trots, efterhand tar handlingen ordentlig fart. Det rustas för bröllop i byn - en rörig historia som urartar i kaos, förstörelse och personliga tragedier. Det blir en bara snäppet lugnare och lite svartare variant av Kusturicas bröliga brak-och-stånk-dramakomedier. En skön kombo av politisk- och allmänbildande orientering och exakt och konstnärligt högtstående filmkonst.Milles mois
Skådespelare:
Regi:
