Tove

Isabella Kubitsky Torninger 09:00 27 May 2021

Alltid ängsligt att porträttera ett nationalhelgon som Tove Jansson. Hur fångar en film denna mångfacetterade finländska virvelvind på 100 minuter utan att bli en visuell Wikipedia? Regissören Zaida Bergroth skildrar Tove (Alma Pöysti) utifrån hennes kärlekar där Viveca Bandler (Krista Kosonen) är en förförerska av rang (och som för övrigt påminner starkt om Adams syster i tv-serien Girls). Toves relation med Atos Wirtanen – den snälla riksdagsmannen i hatt – är redan en av årets snackisar på grund av Shanti Roneys haltande finlandssvenska med ena foten i Finland och andra på Riche.

Visst syns även Toves stigande konstnärsstjärna. Från stretande arrrrtisteee som betalar hyran med sin ”kommer vara värd mycket när jag är känd konstnär i Paris”-målning till väl avlönad satirtecknare. Men hennes idévärld hamnar i skymundan av de trånande blickarna efter Viveca. Och det är synd. Alla hennes romaner och noveller? Resorna till Tyskland, Italien och Frankrike? Stipendierna? Nej, i fokus hamnar istället en olyckligt förälskad lebekvinna med ett bekräftelsebehov gentemot sin pappa, den ”stora” skulptören som ifrågasätter hennes konst.

Dessutom riskerar Tove att trilla ner i Coco Chanel-fällan, det vill säga att karaktären i ena scenen är på botten för att i nästa scen ha det toppen (en kämpande Audrey Tatou syr i ett skrymsle för att i nästa scen strosa runt i sin egna fancy ateljé som är fylld med kunder med cash). Riktigt så fort går det inte i Tove, men jämfört med tiden som läggs på relationerna, ges konsten ovärdigt lite utrymme. Det som uttalas explicit om konst är … platt. Inte så att konst behöver vara svår för att vara bra, men en aning djupare reflektion från något håll hade ingen mått dåligt av. 

Tove är ett porträtt som aktar sig för skarpa hörn. Regi, manus och skådespel är dämpat och försiktigt. Locket-på-känslan förstärks av att filmen glömmer bort att andas: situationer radas på varandra med några cigg-sprit-och-musik-avbrott som blir en luthersk symbol för joie de vivre. Helheten blir en repetitiv och konventionell skildring av en okonventionell kvinna som var mer politisk och sprittande än filmen ger sken av.

Filmen lämnar inga större avtryck än 1. Toves snygga ateljé 2. hennes trånande blick efter Viveca 3. sug efter cigg, sprit och dans med hatt. Alltför ytliga avtryck med tanke på rebell-Tove som förtjänar ett porträtt som inte är rädd för att göra fel.

Läs även Nöjesguidens intervju med Alma Pöysti: "Hon hade en underbar nyfikenhet, Tove"

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner