Alma Pöysti: ”Hon hade en underbar nyfikenhet, Tove”

10:30 22 Mar 2021

Tove Janssons filmiska inkarnation berättar för Nöjesguiden om vad den folkkära författaren skulle tycka om en film om sig själv och vad vi ska med biopics till. 

Det sista evenemanget jag hann gå på 2020 innan allt blev inställt var faktiskt världens första Tove Jansson-festival, i Stockholm. Det var där jag först hörde talas om planerna på att filmatisera en av mina favoritkonstnärers öde. Trots sockerruset orsakat av Mark Levengoods konferencierskap i kombination med kopiösa mängder av kaffebullar var det med både skräck och bestörtning jag tog emot nyheten. 

Året efter är inget sig likt och jag upptäcker att Tove-filmen nu fyller en helt annan funktion än den skulle ha gjort innan skiten träffade fläkten. Den är både verklighetsflykt och livsbejakande feelgood, vilket jag berättar för huvudrollsinnehavaren Alma Pöysti.
– Vad kul att du säger så för Tove är verkligen en människa som man vill göra rättvisa. Det är väldigt många som har ett personligt förhållande till henne, och då blir det extra känsligt.

Vad var din nyckel till den här rollen?
– Det finns inget enkelt svar på den frågan. Men en sak som jag tycker är genomgående i både hennes liv och konstnärskap är den obönhörliga livslusten och livsglädjen. Samtidigt var hon den här stränga, krävande och kritiska människan. Som tog livet och konsten på stort allvar och gjorde det mesta av det, dessutom med ett sådant hisnande resultat. Det finns mycket material om och av henne, men det intressanta är snarare det som hon inte visat upp och det man inte sett av henne, från de perioder när inte lika mycket dokumenterades. Det var en grej jag tänkte på som hennes bror fotografen Per Olov sade, att det kunde vara svårt att fotografera Tove utan att hon var medveten om kameran. Det tyckte jag var intressant i mitt skådespelararbete, att fånga en människa på kamera som är omedveten om det.

 

"Det intressanta är snarare det som hon inte visat upp och det man inte sett av henne"

 

Vad tror du hon skulle tycka om den här filmen? Just med tanke på hennes integritet och att hon var rätt skygg och värnade om sitt privatliv.
– Jag tror att hon skulle uppskatta att vi lever i ett sådant samhällsklimat där man kan prata om kärlek på ett helt annat sätt än då. Om kärleken mellan två personer av samma kön. Sedan skulle hon säkert ha jätteroligt åt oss och åt hur vi har försökt tolka henne.

Vad var det svåraste med att spela Tove? 
– Det var olika saker som var svåra. Hennes ikonstatus var definitivt en sådan sak. Men det kunde jag inte gå och grubbla över, då skulle det inte gå att göra den här filmen. Jag förlorade mig istället i arbetet och Toves värld. Det var förstås det som jag och regissören Zaida Bergroth pratade väldigt mycket: hur hittar vi frihet att tolka hennes liv på vårt sätt. Psykologiskt var detta med vad andra ska tycka och tänka en sak att tampas med. En annan sak var det rent tekniska: att måla och rita och skriva för hand som Tove vilket förstås är omöjligt – det var utmanande. Där fick jag mycket hjälp av vår grafiska designer Sandra Wahlbeck, som jag satt och övade tillsammans med. Och där fanns också scenografen Catharina Nyqvist Ehrnrooth. Så jag hade lite olika lärare och jag övade på olika tekniker, men så är det alltid med olika roller, att det blir olika utmaningar. 

Har du fått några insikter av arbetet med den här filmen? Något du inte visste om Tove som du nu upptäckte? 
– Kanske omfattningen av hennes konstnärskap. Att det är så enormt och så mångsidigt. Sedan vittnar hennes brev också om en stor social begåvning. Men allt detta är saker som man anar redan när man läser Muminböckerna. Där finns allt det där, som ett destillat. Man anar vad det är för en typ av människa som ligger bakom dessa historier, att det inte är någon vanlig barnboksförfattare. Men en sida som jag upptäckte mera var Tove som konstmålare. Att hon vågade stänga dörren till Mumindalen och återgå till konsten långt senare. Det krävs mycket mod att göra det när man har varit så framgångsrik. Hon hade en underbar nyfikenhet, Tove.

Finns det någonting du skulle vilja ha mer av i dig av henne?
– 
Mest hennes förmåga att lyssna på sin inre röst och till vad som är viktigt. Det är eftersträvansvärt. Att kunna lyssna på den och inte bli framgångssjuk eller bara göra det som förväntas av en.

Några reaktioner på filmen som du kanske inte direkt hade väntat dig? 
– 
Alltså folk har mest sagt så otroligt fina saker. Det var en kvinna som skrev till mig: när jag gick hem från filmen så ville jag kanske inte vara mer som Tove, utan vara mera som mig själv och det var helt otroligt fint. Och sedan var det en recensent som skrev: its a film that loves you back. Och det var också någonting som jag inte hade tänkt på. Att folk kan känna att själva filmen kan tycka om dem tillbaka. Och det som nog står i DN att det är en film som gör att folk får lust att ta en sup och dansa. Ensamma eller tillsammans. Att den betyder så mycket nu i den här svåra tiden. Då var det också en tid av kris, även om man inte kan jämföra ett krig med corona, men en väldigt osäker tid då man känner mycket rädsla och lär sig väldigt mycket om hur man ska ta alla motgångar. 

Vad tror du vi behöver biopics till generellt, räcker det inte med dokumentärer? 
– 
Ja, säg det! Jag har verkligen suttit och funderat: får man göra så här? Men sedan tänker jag: jo, men det får man. Särskilt om man säger att det här inte är en dokumentär. För det finns ändå människor som levde sådana liv som verkligen kan ha något att säga om idag och som kan påminna oss om viktiga saker och vars mod kan smitta av sig och berätta någonting nytt om livet. Det är också vad mänskligheten har hållit på med väldigt mycket i alla tider, återberättat olika historier: antingen om gamla släktingar eller om sagofigurer eller om stormän och kvinnor genom historien. Så det är klart att dessa filmer ju hör till det som mänskligheten har sysslat med ganska länge, att berätta historier. Men att göra anspråk på sanningen, att säga: detta är sanningen om Tove Jansson, det tycker jag man ska akta sig för. Ingen människa kan man omfatta på det sättet. På två timmar. Då skulle det behövas hundra filmer i så fall. 

Men skulle du vilja att ditt liv blev till en film? Att man gjorde en biopic om Alma Pöysti?
– Eee…Haha jag tror inte att det skulle vara så intressant. Nej den tanken har inte slagit mig. 

Inte ens en serie?
 
Nej… Jag avböjer gärna. Om det inte skulle bli en fantasiskildring. 

Filmen Tove har svensk biopremiär den 7 maj.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2021.

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!