Tjejsnack och killsnack

När Aage Rais var liten och gick i skolan tyckte han det tråkigaste som fanns var att se film på lektionerna. För jämt var det problemfilmer, filmer om mobbing, om barn som stal eller slog varandra med cykelkedjor - och alltid var det samhällets fel. Det var riktiga 70-talsfilmer. [I]Tjejsnack och killsnack[/I] är därför den film som Aage Rais önskar att han själv hade fått se när han var i den åldern. Det enklaste är att kalla den för en fejkad dokumentär. Aage Rais sökte sig tillbaka till den klass i hemstaden Århus där han hittade huvudrollerna till långsfilmsdebuten [I]Anton[/I] häromåret. Han pratade med klassen, de gick nu i sjuan, och inte minst hade han flera turer med föräldrarna innan han fick carte blanche att göra en film om ungdomarnas liv. En film som utspelar sig under en enda lång natt på en klassfest. Med andra ord kom det att handla mycket om den första kärleken, det sexuella uppvaknandet - om alla dessa känslostormar som ungdomarna ännu inte har någon kontroll över. För oss som är tonårsföräldrar finns här gott om igenkänning. Det är en extrem lågbudgetfilm, runt miljonen i danska kronor. Och Aage Rais har sannerligen fått ränta och utdelning på pengarna. Det långa förberedelsearbetet, som stavas ömsesidigt förtroende, har skapat en nästan kuslig närhet och intimitet. Ungdomarna spelar sig själva, eller i alla fall någon som är som de. Kanske någon annan i klassen. Rais arrangerade "klassfesten" vid tio olika tillfällen, registrerade och gav en sorts fundamental regi - "nu ska du vara ledsen". Här finns starka scener, en flicka som bryter ihop på en toalett, en annan som försöker förklara bort sin mens. Mer komiska är avsnitten där några killar fördjupar sig i porrmagasinens värld eller där några tjejer ringer till en porrlinje. Det är mycket sex, men ändå ingen sex. Det är trevandet, sökandet, längtan som Aage Rais kommer imponerande nära i sina avsnitt. Även dialogen innehåller några pärlor, och de är inte regisserade. En kille ringer upp sin kompis och frågar vad han gör och i korthuggna fraser får vi en autencitet som ingen spelfilm skulle kunna erbjuda. Ja, här är alltså en dansk som än en gång gör en minnesvärd ungdomsfilm. Och, som sagt, för inga pengar alls. Det är inte i kronorna hemligheten ligger. Om ni nu inte visste det.