Titanic

Det började som en skakning på nedre däck. Men James Camerons drygt tre timmar långa film om förlisningen av "The Ship of Dreams", natten till den 15 april 1912, börjar i nutid. Ett antal moderna pirater går ner på djupet till vraket, plockar upp kassaskåpet från en av de flottaste sviterna, i tron att det ovärderliga smycket "Oceanens hjärta" ska finnas kvar i ograverat skick. Allt de hittar är dock några skisser, bland annat på en barbröstad kvinna med just detta smycke runt halsen. Nyheten och deras frustration, kablas ut över CNN och hemma i sin bostad ser en 101-årig kvinna detta inslag. Hon känner igen den 85 år gamla teckningen. Den föreställer henne. När denna kvinna - utmärkt spelad av Gloria Stuart, stjärna i Hollywood på 30-talet - söker upp piraterna tror de sig ha juvelen som i en ask, men istället får de höra den gripande kärlekshistorien om tredjeklasspassageraren Jack Dawson (DiCaprio) och henne själv, överklasskvinnan Rose DeWitt Bukater (Winslet). En av Cameron konstruerad intrig, tillverkad i akt och mening för att kunna berätta tragedin om världens modernaste osänkbara skepp. Med den gripande kärlekshistorien som motor lyckas han utvinna åtskilligt om en tid då endast himlen var taket för de tekniska landvinningarna. Titanic var en symbol för denna era, det största rörliga föremål som byggts skulle ta sig över Atlanten - och fort skulle det gå. Därför höll man högsta fart, därför togs en genväg i alltför nordliga vatten, därför fanns det trots god sikte inte en chans att väja för isberget, därför gick Titanic till botten och till historien som en av århundradets mest suveräna symboler för mänskligt övermod och girighet. Det går inte att ta miste på James Camerons patos för ämnet. När kapten får varningar om isberget så känns det i hela filmen att om bara Hollywoods alla resurser räckt till, ja då skulle Cameron dragit i nödbromsen just där, ändrat kurs dikt babord och alla 2224 skulle verkligen ha kommit till New York. Detta patos har han också gjutit in i kärlekshistorien mellan den nästan parodiskt bohemiske konstnärssjälen Jack och den vackra, uttråkade överklassflickan Rose. Problem uppstår dock när han låter kärleken och dess konsekvenser ta omöjliga övertoner, som när Rose stroppige fästman Cal (Zane) rusar runt mellan däcken efter det förälskade paret och tömmer magasinet på sin revolver - alltmedan vattenmassorna forsar in och fartyget tippar. Den sortens action är naturligtvis en del av James Camerons signatur, men icke desto mindre betackar jag mig i just det här sammanhanget. Det vilar också något tunt och inte helt trovärdigt över de hastigt skissade piraterna, som vi möter i filmens inledning och slut. I skuggan av Gloria Stuarts levande gestaltning reduceras de till några herrar från tredje klass, som tränger sig lite dumt. Men allt som allt är det ett sevärt äventyr, en vacker kärlekshistoria och, som det heter i Hollywood, "every buck is on the screen". Titanic går till botten men James Camerons flagga, den är kvar i topp.