Det är tidigt sjuttiotal, Europa är regnigt och det kalla kriget härjar. När en hemlig operation går åt helvete misstänker chefen för den brittiska underrättelsetjänsten att en av hans fyra närmaste kollegor är en rysk dubbelagent och en pensionerad spion (Gary Oldman) kallas in för att hitta mullvaden. Låter som att det har potential, men att det inte är allt för exalterande, eller hur? Jag önskar att jag kunde säga att den utvecklar sig till ett under av spänning, men Tinker, Tailor, Soldier, Spy lyfter aldrig. Och det är konstigt, för visst finns höjdpunkter. Rollistan, som dock med två undantag enbart utgörs av män, är fylld till bredden med allehanda tungviktare och Gary Oldman är näst intill omöjlig att känna igen och fruktansvärt övertygande. Men Tinker, Tailor, Soldier, Spy kräver för mycket av tittaren utan att vara tillräckligt generös i gengäld. Man måste verkligen brinna för sjuttiotal, beiga rockar, spiondramer utan övervåld och konferensrum med tryckt stämning för att uppskatta den. Gör man inte det, upplever man hur det slöa tempot får ögonlocken att kännas allt tyngre, man irriterar sig på bristen av nerv och man mottar uppgörelsen med en obrydd axelryckning.
