Till vildingarnas land

Niklas Eriksson 15:34 3 Feb 2010

”Sentimental shoegazing-smörja”, ”vag”, ”för o-fantasy”.
Invändningarna mot Spike Jonzes faktiskt bara tredje film har varit många och har varit det redan innan han slagit på kameran: Maurice Sendaks lilla barnbooklet brukar ju förlänas det något meningslösa epitetet »ofilmbar«.

Min grundinställning är att kritiken är missriktad och att det här en modig och kanske rentav viktig film.
Ploten gäller nioårige Max (en utmärkt Max Records) som bor hos sin ensamstående mamma (Catherine Keener), blir pissed off och drar till en ö befolkad av hårvarelser i kostym från Jim Henson-fabriken, med röster av folk som James Gandolfini och Catherine O'Hara, och upphottade med en försvarlig datorgrafikpark. Där blir Max kung, och det är fint, men det är en statusposition som visar sig skör och kanske inte ens önskvärd.
Till vildingarnas land är till sin struktur en ganska ordinär coming of age-historia någonstans mellan Ensam hemma och George Lucas Labyrinth. Tokiga kläder, i övrigt inga konstigheter. Vildingarna har en mundan kvalitet: De är från en annan värld, men samtidigt lite ospännande. Max flyr från en vuxenvärld, men kan aldrig helt, ens i sin fantasi frigöra sig från det som väntar. Det är i alla fall så jag läser filmen. Att då klaga på att Jonze och Eggers inte har gjort en ny, säg, Pans labyrint framstår som snålt.
Till vildingarnas land är inte färgglad plattan i mattan-fantasy, det är ett av de centrala bidragen i den just nu så blomstrande barnfilm-not-barnfilm-genren. Och där emo, melankoli och vuxenvärldens dåliga samvete är ofrånkomliga byggstenar, vare sig man vill eller inte. Det är, om man så vill, mer en genre om vuxna än om barn. Och det är väl tillåtet.
Om den gör Sendaks förlaga rättvisa? Tja, säg det. Jag vet inte vad jag skulle göra med den informationen.
 

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Fler filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!