Tigerland

Joel Schumacher har gjort så vitt skilda filmer som [I]St. Elmo´s fire[/I], [I]Falling Down[/I] och [I]The Lost Boys[/I]. Trots bredden kom han under 90-talet att förknippas med bred actionunderhållning och kassasuccéer, blanka som Batmans uniform och inte särskilt personliga. Med de senaste två filmerna, [I]Flawless[/I] och [I]8 mm[/I], har han delvis tagit avstånd från den breda underhållningen och med [I]Tigerland[/I] har han gjort helt om. Erkänt inspirerad av Dogmevågen är Tigerland färglös och grynigt gjord på 16 mm. Kameran är handhållen och söker nervöst sitt mål, fokuseringen är aldrig själv-klar vilket förstärker den dokumentära känslan. [I]Tigerland[/I] berättar historien om sex unga män som tillsammans med sin patrull skall drillas och skickas vidare till Vietnam. Året är 1971, platsen Louisiana och Tigerland, en autentiskt återskapad Vietnam-miljö och den näst värsta platsen på jorden. Ett av problemen med filmer som handlar om Vietnamkriget är svårigheten eller oviljan att bryta med genrens formel som föreskriver en rebell, en som längtar efter sin fru, en som inte kan läsa och en psykopatisk sergeant som skrikspottar alla i ansiktet. I mycket följer [I]Tigerland[/I] mallen och den delar dessutom tema med Stanley Kubricks [I]Full Metal Jacket[/I] från 1987, det handlar om nedbrytningen av personligheter eftersom det är avhumaniseringen som i filmen gör en lyckad soldat. I [I]Tigerland[/I] är det huvudpersonen Bozz som står för trotset, som vägrar lyda order och som ifrågasätter kriget och militärens doxa. Som väntat blir han ett stöd för de svaga och en plåga för de andra. När han vägrar delta i en tortyrövning fastslås hans hjältestatus för vissa medan de som enligt militärens förnedringsfilosofi drabbas av det kollektiva straffet får skäl att hata honom än mer. Filmen skildrar ibland på ett plågsamt och onödigt nära vis övervåld och sadism men är också en intressant och ofta rörande berättelse om enskilda, tafatta människor i en stor grupp där inga tidigare regler längre tycks gälla. Styrkan ligger i hur skickligt dessa två extrema tillstånd vävs samman och i skådespeleriet som överlag är mycket bra. Frånvaron av kända namn gör att man lättare tar till sig karaktärerna, samtidigt som en ny stjärna tänds i irländske Colin Farrell som spelar huvudpersonen Bozz. Han har alla förutsättningar att följa i Russell Crowes eller George Clooneys fotspår. Däremot blir de utförliga scenerna med snygga soldater i naket eller halvnaket tillstånd till slut nästan komiskt många, och har också nyligen blivit förebild för ett homoerotiskt modejobb i Interview. En invändning dock. Strippor på 70-talet hade 70-talsbröst. Inte knallhårda silikontuttar som står rakt ut i vilken position man än befinner sig.