En förmögen, assnygg fransk modefotografbög faller plötsligt ihop och får veta att han har en malign tumör som ger honom max tre månader att leva. Festivaldarlingen François Ozon förlitar sig numera allt mindre på bus, kitsch och ironi. Det här är andra delen i en trilogi om död och sorgearbete som började med återhållsamma änkedramat Under sanden. Det kan mycket väl vara hans minst gimmickdrivna film hittills.
Tiden som är kvar påminner inte så lite om My life without me, där Sarah Polley väljer att inte berätta för någon av sina närmaste att hon är döende. Jag begrep mig aldrig på den, eftersom hennes beslut mest framstod som ett tankeexperiment. François Ozon lyckas betydligt bättre, och trots att det här är en förbluffande konventionellt berättad historia, hittar han direkt de där omistliga detaljerna som ditt vanliga sjukhusjournaldrama inte bryr sig om.
Ingen Ozon-film kan förstås lämna klippbordet innan den pyntats med lite strypsex, självhat och kirurgiskt utskuren dialog (mer ondskefull än melodramatisk för den som hade trott något annat). Men det är ändå de stora frågorna som sakta äter sig in i historien, och de gör de utan förnumstiga voice overs eller jobbigt rationaliserande. Romain väljer att bryta med sin familj, glida ifrån sin rågblonda tyska pojkvän Sasha, och bara berätta för sin åldrande mormor (Jeanne Moreau) att han tänker avstå från kemoterapi (med argumentet att hon också snart är död). Utan att så mycket blir sagt ägnar han sina sista dagar åt att chatta upp lokala caféservitriser, dunka huvudet i väggen och - eventuellt - söka frälsning som spermadonator. Det är varken sympatiskt eller speciellt lättstrukturerat, men med en nerv som är odiskutabel.
Jag ska viligt erkänna att jag föredrar när Ozon gör mystikporriga Chabrol-filmer av typen Swimmingpool, men jag väntar redan på hur den här trilogin ska rundas av.Skådespelare:
Regi:
