Superkrafter är en gåva och en förbannelse, så mycket har vi alla förstått. Men förutom att driva ut de trikåkläddas demoner i påkostade terapisessioner har 2000-talets superhjältefilmer varit bra på rak underhållning, vilket bevisades när The Avengers slog kassarekord och serverade efterlängtat uppåttjack i sviterna av Christophers Nolans belastade mörker och metaforer.
Bland Marvelhjältarnas soloäventyr föll jag pladask för Thor, mycket tack vare Kenneth Branaghs uppriktiga inställning till materialet. Med flera Shakespeare-filmatiseringar i ryggen slukade han dialogen och omvandlade de pompösa poserna till ett guldpläterat gycklelspel i rörliga seriepaneler. Och just därför är det en av få superhjältefilmer som jag kan se om utan att skämmas för gammal gåshud.
Nästan lika njutbar är Thor: The Dark World. Uppföljaren har med regissörsbytet tonat ner teatern och infogat mer humor i mixen av fantasy, nordisk mytologi, spekulativ vetenskap och slapstick. Thor (Chris Hemsworth) reser mellan världarna för att rädda flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) från elaka svartalver, men hur mycket han än slåss och springer är det framförallt familjeintrigerna som får honom att svettas. Tänk vad han och Loke (Tom Hiddleston) hade kunnat åstadkomma med en dagtidssåpa.
