This Much I Know to be True

David Weiss 16:16 9 May 2022

I Andrew Dominik och Nick Caves förra rulle de gjorde tillsammans hette det One More Time with Feeling (2016). När de nu gör film igen så infinner sig känslan direkt. Den här gången fokuserar Dominik på Caves musikaliska samarbeten med Warren Ellis. I filmvärlden känner man duon från atmosfärstunga stycken till bland annat Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford (2007), Hell or High Water (2016) och Wind River (2017). I This Much I Know to be True fokuserar man på Cave och Ellis två senaste plattor: Ghosteen (2019) och Carnage (2021).

Det märks att Dominik har kul med stil och form. Han har roligt med finurliga fokusskiften och skiftar många gånger mellan olika bildbeskärningsformat. Hans skaparglädje smittar av sig. Musiksessionerna, vare sig det är rep eller framför publik, flyter sömlöst in i varandra. Tillsammans med den invaggande och stämningsfulla musiken skapas nästan en hypnotisk känsla. Jag är inte den största Cavefantasten, uppskattar hans musik utan större engagemang, men trots det så är jag med på noterna och njuter. Filmen är som snyggast under liveframträdandena, när ett ljusspel rytmiskt blinkar till duons toner och kameran snurrar runt scenen.

Men ibland har Dominik lite för roligt. Hur snygga de cirkulära kameraåkningarna än är, så blir de tjatiga när de dyker upp gång på gång. Repetitionen hade kunnat förstärka det hypnotiska. I stället blir det lite väl enkelspårigt. Jag hade också uppskattat ifall man skippade de mer standardiserade dokumentärinslagen, som när Cave sitter och svarar på frågor från fans eller man får komma hem till Ellis, och bara låtit musiken talat. För när musiken talar är This Much I Know to be True på samma nivå som Dominiks allra bästa filmer.

Genre: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner