Det här är en outhärdligt tråkig film. Daniel Radcliffes stackars karaktär, en advokat vid namn Arthur Kipps, har ett rutinuppdrag, något pappersjobb, i en horribelt tråkig by på den engelska landsbygden. Självklart är byn hemsökt av ett spöke. Dessutom är det 1800-tal eller i alla fall hemskt länge sedan, så alla är allvarliga och bistra. Och stackars Kipps, ja, han promenerar över kyliga, vindpinade hedar som skulle passa i en sämre whiskyreklam. Alla i byn är svinotrevliga mot Kipps, förutom en galen gubbe med en ännu galnare fru som äter middag med sina hundar. När Kipps inte äter middag med den galna gubben och den ännu galnare frun är han djupt försjunken, förlorad i en snudd på orimlig längtan hem till sin son (som han typ träffade för två dagar sedan, men men) i en scenografi så löjlig att de där spindelnäten som fanns på lagret på Vår Teater i mellanstadiet känns fräscha.
Jag plågar mig genom alla barnsliga och billiga skräckfilmstricks. En kråka flaxar till. En dödsattest med snirklig handstil. Kistor från Buttericks ska grävas upp. Leksaksdockor och damm. Knarrande trappor och barn i vita särkar som skriker stup i kvarten. Fy satan så sömnigt det är. Men det här är inte en skräckfilm. Det här är en barnfilm för vuxna som aldrig varit hungriga eller rädda.
