En odyssé i smaklöshet. Ungefär så ter sig börshajen Jordan Belforts liv i The Wolf of Wall Street, filmatiseringen av biografin över hans uppgång och fall i den amerikanska kapitalismens högborg. Belfort personifierar en sorts förvriden samtida symbol för den amerikanska drömmen. Vanställd under ett sexualiserat, individdrivet ultrakonsumtionssamhälle. Helst vill han skjuta upp kokain i röven på horor och åka yacht och äta allt som livet har att erbjuda. Han är en Trustortyp utan samvete som ödelagt livet för tusentals människor på sin väg mot rikedom.
Scorsese har lagt fokus på finansbranschen problematiska förhållande till kickar och konsumtion snarare än att moralisera över svindlet (vilket kanske hade varit på sin plats) och som tittare får man på nära håll följa Belforts självdestruktiva, narcissistiska och dionysiska leverne. Med sin kriminella self made man-estetik och skildring av den amerikanska drömmen liknar tre timmar långa The Wolf of Wall Street kanske mest av allt Maffiabröder. Där den senare skildrar USA under de första trettio åren efter WW2, då inflytelserika maffiafamiljer var de som försåg sig av samhällets pengar och lockade med ett liv bortom det konventionella och inrutade tar The Wolf vid i seklets sista årtionden, i en tid när den skräddarsydda kostymen bytt från maffiagangster till stockbroker.
Antalet nakna kvinnokroppar som passerar förbi är fler än man hinner räkna och även om det delvis handlar om mossigt publikfrieri fyller det iallafall ett syfte i den meningen att ytterligare peka på den patetiska machokultur som tycks synonym med finansbranschen. Som ett alibi visar dessutom Jonah Hill sin sabel en timme in i filmen. Att något är vulgärt och smaklöst betyder dock inte att folk inte låter sig inspireras och precis som när avskummet Gordon Gekko fick Handelsstudenter att skaffa hängslen och investera mera är risken stor att våra framtida bankmän tar till sig även Jordan Belfords inställning till livet. Så, oansvarig glorifiering eller initierad fullblodssatir? Välj själva.
