Boxaren och tillika förintelseöverlevaren Harry Haft (Ben Foster) söker desperat uppmärksamhet. Han vill, som alla andra uppstudsiga sluggers under 40-talet, möta superstjärnan Rocky Marciano. Men Harry är inte ärelysten. Han behöver uppmärksamheten för att bli omskriven. Då kanske hans älskade Leah (Dar Zuzovsky), som rycktes från hans sida under andra världskriget, blir varse om hans existens. Om hon fortfarande lever.
Regissören Barry Levinson har jobbat sen president Jimmy Carters dagar och är främst känd för sin gärning under 80- och 90-talet med Good Morning, Vietnam (1987), Rain Man (1988) och Wag the Dog (1997). Relationsdramat, som råkar innehålla en del boxning, The Survivor känns därför inte särskilt förvånande som en film från en annan era. Med sin grund i verkliga händelser och sikte riktat mot tårkanalerna hade filmen kunna dinglas som oscarsbete framför gråtmilda industriveteraner för tjugo år sen.
Filmen sniglar sig fram genom en berättelse som aldrig lämnar moll. Harry får stryk, han hittar inte Leah, han kan inte bete sig. Det glaciära tempot beror på att Levinson klipper i tid och otid mellan upptrappningen till matchen mot Marciano och den kolsvarta tiden i koncentrationslägret. Det är backstory som snabbt hade kunnat klaras av, men som i stället aldrig vill ta slut.
I tillbakablickarna är Harry en judisk variant av mandingo. Han blir inkastad i en ring och ska slåss till döden. Dessa scener presenteras som spännande, men det finns noll nerv eftersom man vet att Harry lever i den kronologiskt senare tidslinjen. I stället leder det till ett nästan masochistisk vadande i mänskligt lidande.
Framåt slutet hoppas det friskt även inom nutidstidlinjen och jag känner att glaciären rör sig ännu långsammare. Det spelar ingen roll hur välmenande Levinsons intentioner är när filmen i fråga är dramaturgiskt stendöd.
