The Selfish Giant

Victor Schultz 12:08 28 Mar 2014


När medborgarna stjäl infrastrukturen i samma takt som staten försöker bygga upp den är det ett tydligt tecken på att samhället är sjukt. När man inte längre har råd att betala elräkningen och de strömförande kopparledningarnas direkta skrotvärde blir oändligt mycket mer betydelsefullt än ett fungerande elnät, är det ett säkert tecken på att något gått fel. Clio Barnards uppmärksammade film handlar om Storbritanniens marginaliserade grupper, som lever i kalla tomma hus där möblerna sålts och fönsterrutorna slagits sönder. Vi får följa tonåringarna Arbor och Swifty, som bor i ett av Bradfords mest nergånga områden. De är hämningslöst lojala i sin vänskap men stöter ständigt på problem, hemma och i skolan; Swifty på grund av sin familj och Arbor eftersom hans tjackade brorsa snor adhd-medicinen han behöver för att hålla sig lugn. Som ett sätt att fly spenderar de mer och mer till på de lokala skrotupplaget och ser storögt på när professionella koppartjuvar cashar in.  

De nordengelska miljöerna, helt raserade med stora gröngråa fält, rykande industrier och hästar som färdmedel känns i det närmaste som en framtidsdystopi, som ett Storbritannienien post domedagen snarare än ett Storbritannien 2014. Kanske är det också där filmens styrka ligger; i att skildra något högaktuellt och samtida, men i en miljö som bitvis känns rätt tidlös och genom en vänskap som passar lika bra i en Oscar Wilde-saga som i socialrealistisk film.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Snömannen

Calle Wahlström har sett Tomas Alfredsons filmatisering av Snömannen, en hafsig mördarjakt som förirrar sig i sin iver att casha in på Nordic Noir-trenden.

Filmrecension: Neruda

Pablo Lallaríns film om den chilenska poeten Pablo Neruda tar med fördel till närmast kiosklitterära medel för att fly sin biografiska fålla.