Mina är tillsammans med Josh. Hon driver även ett företag med Charlie, som i sin tur är Josh storebror. Minas och Charlies företag går bra, väldigt bra, och är både utmanande kreativt och lönsamt ekonomiskt. Framtiden är kantad i guld och tillsammans med sina respektive (Charlie är sambo med Michelle) planerar de in en helgresa tillsammans. Brukligt vore att kika på en stuga i skogen, men de klättrar i livet och har pengar nog för att inte behöva vara klichéer i sin egen genre. Istället blir det en flådig villa längs kusten.
Pardynamiken börjar vackla direkt när avgaserna ersätts av havsluft. Josh känner sig underlägsen Mina och Charlies tidigare relationer präglas av otrohet. Samtidigt hamnar paren i nya konstellationer, någon känner för att sova, någon annan är för bakfull för att följa med på den tidiga fotvandringen. Filmen är som bäst när den sexuella spänningen även fungerar som regelrätt spänning. Som ett relationsdrama inuti i en skräckfilm. Stunderna är dock lätträknade och när de händer har Dave Franco inte tålamod nog för att låta scenerna hitta sin egen karaktär. Istället blir de delar av en helhet som man rätt tidigt kan lista ut hur den hänger ihop. Det gäller även karaktärerna, vars beteendemönster och historik är facit för vad som kommer hända härnäst. Det finns säkert stöd för den typen av hantverk i vilken manushandbok som helst, men i Francos händer är det i bästa fall vardagligt, i sämsta fall slött.
Filmen är en småputtrande thriller tills dess att reglagen skruvas upp och den ändrar skepnad till skräck. Oavsett. Det är inte direkt så att entusiasterna från varsina läger kommer slå sig blodiga för att äga rätten att kalla The Rental sin.
