Lance Armstrong är den amerikanske cyklisten som besegrade testikelcancern och sedan vann sju Tour de France på raken, en bedrift som aldrig skett i tävlingens historia. Det var en framgångssaga som lät för bra för att vara sann – vilket den inte heller var.
The Program är filmatiseringen av cyklistens uppgång och fall, och precis som många av årets biopics har det föregåtts av en dokumentär som slår den fiktionaliserade versionen på fingrarna. För några år sedan släppte Alex Gibney The Armstrong Lie, där dokumentärfilmaren fått exklusiv tillgång till Armstrong både under sin comeback och efter ridån fallit. När man ser den inser man vilken manipulerande lögnare Armstrong var som bara hade en enda sak i sikte: sin egen framgång och image.
Ben Foster iklär sig rollen på film och fångar inte bara cyklistens arroganta persona till punkt och pricka, utan är också en sjuhelvetes look-a-like. Problemet är bara att filmen känt större tvång att pricka av historiska händelser än att ge någon psykologisk bäring. Istället för att gå nära inpå mannen blir Fosters porträtt inget mer än en endimensionell skurk. Om man dessutom inte känner till svängarna och twisterna i historien blir filmen än mer hafsig. Mest spännande blir det när vi får följa reportern David Walsh (Chris O’Dowd) och se svallvågorna av Armstrongs makt.
Cyklingsscenerna som kunde ha blivit ett utmärkt tillfälle för lite svettig tävlingspuls förvandlas till montage. Och den oerhörda chocken, som inte bara skakade cyklingen men hela sportvärlden när dopingskandalen var ett faktum, briserar inte ens lite i Stephen Frears regi. En filmskapare som tidigare lyckats beröra med Philomena och The Queen.
En fantastiskt svärtad historia om lögner och totalitärt imageskapande har förvandlats till ett onyanserat skvallerreportage utan finess.
