Hollywoods långa tradition av att flyga in regissörer från Europa har fostrat praktakter från dignitärer som Fritz Lang liksom friska fläktar från regissörer som Paul Verhoeven. Genom åren har också en del mer eller mindre lyckade nyinspelningar – eller ska vi kalla det amerikaniseringar? – gjorts av framgångsrika europeiska filmer. När belgaren Erik Van Looy nu fått uppdatera den egna filmen Loft spelar han knappast i samma liga som ovannämnda emigranter, trots att han krampaktigt nickar till Verhoevens sleaziga Hitchcock-hommage Basic Instinct. Men samtidigt är inte heller den (o)erotiska thrillern The Loft något påkostat studiokalas, utan snarare en transatlantisk soppa hemmahörandes i den b-filmsperiferi som ibland stavas direkt-till-dvd. Dess biodistribution är med andra ord outgrundlig.
Fem män (och här krävs viss emfas, för de är verkligen den mest endimensionellt skrivna samling skitstövlar man kan tänka sig: inga nyanser, endast libido) delar en lägenhet, en slags frizon där de till synes riskfritt bedrar sina fruar utan att hotellräkningar eller dylik ballast hotar hemfriden. Men när de en dag hittar en död kvinna i den kollektiva fritidslyan rämnar den bekymmerslösa tillvaron och deras manliga gemenskap sätts på prov. För ingen annan har ju nyckel. Flashbacks, logiska luckor och hejdlösa vändningar följer i en snustorr whodunnit.
Jag är övertygad om att god kritik gör skillnad på och balanserar ett verks etiska och konstnärliga dimensioner, eller till och med inser när det är krocken däremellan som fängslar. The Loft ställer dock inga sådana krav. Ett övergött foto med ett överflöd av kameravinklar och repetitiva klipp blir snabbt riktigt tröttsamt. Den ansträngt hunkiga, kroniskt tåvdagarsstubbiga, men aldrig karismatiska eller trovärdiga ensemblen hade lånat sig bättre till en Gilettereklam. Här finns helt enkelt ingenting som förmildrar eller lyfter ett bristfälligt manus till bredden fyllt med misogyna undertoner.
