The Hunger Games: Mockingjay – Part 2

Calle Wahlström 15:06 17 Nov 2015

För inbitna fans behövs egentligen ingen vidare introduktion. I The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 befinner vi ju oss redan mitt i det tudelade slutet, en sentida genrekonvention ålagd seriella filmatiseringars finaler och ett otvivelaktigt sätt att profitera dubbelt på det oundvikliga slutet.

Och vi är nog många som väntat med viss spänning. För även om Mockingjay – Part 1 var seriens klart tröttaste del, lämnades vi i sann cliffhangeranda med den hjärntvättade Peetas (Hutcherson) mordförsök på Katniss (Lawrence) som ju riskerat allt för att rädda honom från huvudstaden och president Snows våld.

Medan Katniss återhämtar sig smider President Coin (Moore) och Plutarch (Seymour Hoffman) fortsatta planer för kampen mot huvudstaden och för ett fritt Panem. Katniss beordras hålla sig borta från upprorets frontlinjer och istället fortsätta agera upprorets röst i noga iscensatta propagandafilmer. Utöver frustrationen i att vara ett politiskt verktyg plågas Katniss av alieneringen från sina närmast allierade. Peeta är efter tortyren i huvudstaden övertygad om att Katniss är hans fiende och Gale (Hemsworth) visar en skrämmande fallenhet för att korsa krigsföringens etiska gråzoner.

Att se filmen i 3D på Sveriges första IMAX-biograf rekommenderas för den som känner att det höga biljettpriset, och den eventuella omvägen till åbäket Mall of Scandinavia, är mödan värt. Trots att IMAX-salongen är något av en budgetvariant är tekniken övertygande, allra helst vad gäller att avhjälpa det ljusbortfall som eldat på belackare av vanlig 3D-bio. Det lönar sig särskilt i många snygga actionsekvenser, allra helst när Katniss väl tagit striden till huvudstaden, vilken minerats med dödsfällor av ”spelmakarna”. Forsande olja, väldiga eldklot och framfarten av ettriga ”mutts” (vilka ser ut som korsningar mellan nakenråttor och Voldermort) blir onekligen än lite mäktigare.

Även om actionscener i toppklass får ett litet lyft av den nya tekniken finns det starkare skäl att hänge sig åt The Hunger Games, inte minst den stjärnspäckade ensemble som hela tiden tar den matinépräglade tonårsdystopin, med dess allra fnissigaste nonsensrepliker, på allvar. Det gäller inte minst Jennifer Lawrence.

Flankerad av Woody Harelsons sunkige cyniker, Juliane Moores allt mer beräknande rebelledare och Donald Sutherlands oemotståndliga silverräv till diktator tillhör ändå hela filmserien, inte minst dess final, Lawrence till fullo. Hon har en närvaro som understödd av bombastiskt men kompetent filmakeri och ackompanjerat av James Newton Howards konventionellt laddade filmmusik får mig att stundom svälja gråt och stundom bli alldeles varm.

Det kommersiellt krassa beslutet att dela upp seriens sista del är förlåtet och glömt. Den övermättade transportsträcka som var Part 1 är med ens reducerad till en parentes med vilken jag gärna har överseende, då den skapar än mer utrymme för Part 2 att vara extra allt. Svulstig, spännande och smäktande, utan att någonsin bli smaklös.

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner

Filmrecension: Marie Curie

"En festival av nerver, glow-in-the-dark-pipetter, fjärrskådande blickar mot horisonten, nakna kroppar på en äng och flashbacks från en strålande dödsbädd."

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!