En film som tar sin tid behöver inte betyda att den är tråkig. En film som lägger mer vikt vid stämning än vid handling behöver inte betyda att den är tråkig. En film som ber betraktaren om sin uppmärksamhet istället för att bokstavera ut allt i ändlös exposition behöver inte betyda att den är tråkig. Så varför är The Green Knight ändå tråkig?
The Green Knight faller under det tveeggade svärdet av upplevelse vs konstnärlig vision. På papperet är det en magisk medeltida fabel om en man som tror att värde kommer utifrån, och inte inifrån. Baserad på den 700-år gamla sagan om Sir Gawain, en av grabbarna runt Kung Arthurs runda bord, och hans möte med den gröne riddaren. Men i upplevelse är The Green Knight farligt nära att vandra in i de narkolepsiframkallande trakterna av Valhalla Rising.
Fotot får dig att hålla andan i avund, ljudsättningen är ett mästerverk. Tekniskt och kreativt är The Green Knight enastående. I tempo och karaktär tyvärr inte lika beundransvärd. Gaiwan tillhör den fatalt tröttsamma tropen av känslomässigt slutna män som har noll självinsikt och därmed inte kan besvara en enda vettig fråga med något annat än tystnad. Och som tycks lida av rejäla svårigheter med att bete sig sympatiskt. Då spelar det tyvärr inte så stor roll att regissören, manusförfattaren och klipparen David Lowery är en cinematisk visionär (eller pretentiös beroende på i vilket läger du står). För hans huvudkaraktär är inte värdig nog att engagera två långsamma timmar av ens liv åt.
The Green Knight är en surrealistisk vattendelare som ingen kommer ut från utan att ha blivit känslomässigt drabbad av den. Antingen av beundran eller med perplext oförstånd. Vare sig man tillhör den tidigare eller senare skaran så är det en film man ändå känner sig nödgad att rekommendera – för upplevelsen är unik, och stundtals magisk.
