Intet nytt under zombiesolen torde vara den rakaste beskrivningen på denna bleka filmatisering av Mike Careys dystopiska roman. Ordet ”zombies” används emellertid aldrig utan här kallas de för ”hungries” och påminner mer om de rabiessmittade maratonlöparna i 28 dagar senare, fast utan den filmens mångfacetterade samhällskritik.
The Girl With All The Gifts öppnar med att vi får se en ung flicka i sin cell. Snart kommer ett par militärer och spänner fast henne i en rullstol och för henne till ett klassrum där hon ställs sida vid sida bredvid andra fastspända barn. Öppningen är fantasieggande och filmens starkaste punkt. Problemet är att denna intresseväckande premiss sedan aldrig riktigt levererar utan utmynnar i en solid men inte så häpnadsväckande rysare.
Större delen av filmen består att vi får följa fyra arketyper ta sig genom ett postapokalyptiskt landskap: den sympatiska mönstereleven med en mörk hemlighet (Sennia Nanua), läraren med ett hjärta (Gemma Arterton), läkaren utan ett (Glenn Close) och en pragmatisk militär (Paddy Considine).
Storymässigt finns ett eko av Richard Mathesons I Am Legend som hade kunnat utforskas mycket mer. Stämningen är dyster och illavarslande, en ton som hålls kompetent av vane TV-regissören Colm McCarthy filmen igenom, men mer än en atmosfärisk fotnot blir inte The Girl With All The Gifts.
