Lisbeth Salander (Claire Foy) är tillbaka i ett grått och snöigt Stockholm. Hon tillbringar främst sin tid med att lära hustrumisshandlare en läxa, men tar ett och ett annat hackerjobb. När en programvara som kan hacka alla kärnvapenanläggningar i världen dyker upp på hennes radar hamnar hon snabbt i trubbel hos olika grupper. SÄPO, amerikansk underrättelsetjänst och ryska lönnmördare är henne snart hack i häl och Salander tvingas kontakta Mikael Blomkvist (Sverrir Gudnason) för att få hjälp.
Det var en världsnyhet när det blev klart att David Lagercrantz skulle ta på sig rollen att skriva vidare på Stieg Larssons Millennium-serie, och när hans första (och seriens fjärde) bok publicerades sålde den (som förväntat) slut nästan direkt. Men det var många, både innan och efter publikation, som tyckte att Lagercrantz var fel man för jobbet. Som avkomling till en av Sveriges mest framgångsrika litteraturkritiker någonsin, Olof Lagercrantz, och som flerfaldigt prisbelönt författare i egen rätt, ansågs han vara för fin i kanten för att kunna axla Larssons politiskt medvetna men avgjort pulpiga arv.
Nu, två böcker senare, är det ingen världsnyhet att Lagercrantz inte är en lika skicklig deckarförfattare som Larsson var. Även om Larsson inte alltid verkade vara på det klara med i vilken riktning han ville föra sitt massiva regalskepp, så fanns det alltid en kärleksfull energi som sporrade läsaren. Detta saknas i Lagercrantz roman, vilket också visar sig i manuset till The girl in the spider’s web. Detta är hur någon som egentligen inte tycker om deckare föreställer sig att en deckare ska se ut. Det är generiskt, platt och ibland faktiskt riktigt tråkigt.
Det är otacksamt att axla arvet efter Rooney Maras briljanta Salander i David Finchers mycket sevärda filmatisering av Män som hatar kvinnor, men Claire Foy gör, sin bisarra låtsas-svengelska till trots, en insats bra nog för att denna dussinrulle ska fungera som tillfällig underhållning.
