Ledordet för det äntligen återöppnade Cinematekets höstprogram är “Immemory”, en term lånad från Chris Markers multimediamemoar med samma namn, vilken går att ta del av i filmhusets foajé under hösten. Men även om man inte tagit del av Immemory förr, eller inte har möjlighet att göra det nu, torde det vara tydligt att höstprogrammet handlar om minne. Om hur filmen kan upplevas som ett mekaniskt minne, men också hur idéer om minne dikterat dess innehåll, har Jan Holmberg skrivit fint i programkatalogen. Det är en text som initierat rabblar namn som Marcel Proust, Alain Resnais, Ingmar Bergman eller Marguerite Duras. Holmberg målar alltså något av en idealbild genom dessa författare och filmminnen. För så delikat har minnet inte alltid behandlats genom filmens historia, vilket Holmberg också antyder genom hänvisningar till nötta konventioner. Men mer än så kan minnen vara rent ut sagt klumpiga, trubbiga, dunkla eller till och med sunkiga.
I den bioaktuella australiensiska polisthrillern The Dry är minnet just sådant. Frustrerande konventionellt både till innehåll och berättarteknik. Ett trauma och en lögn nystas upp över en speltid om nästan två timmar, portionerat i tillräckligt många återblickar för att vi ska få undra precis lagom länge.
Återblickarna tillhör polisen Aaron (Eric Bana) som återvänt till samhället han växte upp i för att begrava barndomsvännen Luke. Den senare har av allt att döma skjutit sin fru och äldsta son för att sedan vända hagelgeväret mot sig själv. Men ju mer Aaron börjar nysta i fallet, desto mer övertygad blir han om att något inte stämmer, liksom att allt kanske hänger ihop med det där han minns. Det där som hände när han och Luke var tonåringar. Något som andra i samhället har sina egna minnen av, varför Aaron tas emot med allt annat än öppna armar.
Denna minnets geografi (för att återigen anspela på Cinematekets höstprogram), som i The Dry utstakas efter Jane Harpers litterära förlaga, följer det provinsiella polisdramats regler till punkt och pricka. Berättelsen om hemvändaren som tvingas konfronteras med det förflutna bjuder således inte på många överraskningar. Samtidigt är just den geografiska förankringen den stillsamma iscensättningens trumfkort. Det är en smått förutsägbar men framförallt stämningsfull skildring av den australiensiska vischan. Och den titulära torkan till trots hade snustorra bondgårdar och flodbäddar erbjudit nog så bördig jord för Aarons minnen att slå rot utan även filmens kavalkad av återblickar. Hade dessa tonats ner och samhällsskildringen broderats ut hade The Dry kunnat bli riktigt minnesvärd, eller åtminstone mer än en habil snutfilm som mer än något annat tycks törsta efter mini-serieformatets generösa utrymme.
