Ibland dyker det upp filmer som i sig själva kanske inte är jättebra, som inte lär oss något om livet och kanske inte ens lämnar avtryck, men som bara är sköna att se för stunden. Man vill se något som inte kräver för mycket av en, men som inte heller tvingar ner en till nivån ”minsta gemensamma nämnare”. Som fyller en med upprymdhet utan att bli sötsliskiga – en go underdog-historia med mörker (lite som Stekta gröna tomater på Whistle Stop Cafe kanske?). The Dressmaker gör entré.
Vid tio års ålder skickas Myrtle ”Tilly” Dunnage iväg från det lilla samhället Dungatar, och när hon kommer tillbaks är det som en glamröst klädd fågel fenix med hämnd i sikte. Vid vuxen ålder är Tilly (Kate Winslet) en begåvad sömmerska, kurvig och närmast Clint Eastwood-lik i sin sammanbitna målmedvetenhet. Hennes mor, ”Mad Molly” (Judy Davis), känns knappt vid henne men lilla Dungatar chockas bortom sans av ”horungen” och ”mördaren” Tillys återkomst. En mörk och skruvad jakt på sanningen, upprättelse, kärlek och vackra tyger följer.
Det finns väldigt mycket att ogilla med The Dressmaker. Den är klyschig och stundvis obehaglig i sin ”humor”, den är inkonsekvent och otydlig i sin ambition (det är väldigt mörkt och väldigt lättsamt) och Tillys vapen blir den ”sexiga” kvinnokroppen. Men styrkan ligger också i dess egensinniga oreda. Likt Tillys hus blir filmen en vacker röra av saker som inte matchar: den australiensiska ödemarken och haute couture, mänsklig ondska och livets glädjeämnen, överdriven story med magnifikt skådespel.
The Dressmaker vill inte låta sig förutses eller bestämmas, och lämnar en med en nästan motvillig glädje.
