Tre timmar av ren filmmagi. Så lång är faktiskt den nya Läderlappenfilmen där Robert Pattinson tar över manteln från Ben Affleck i ett epos som aldrig släpper taget om din uppmärksamhet, trots dess hisnande längd. Med inspiration från seriealbum som Frank Millers Batman: Year One har regissören och manusförfattaren Matt Reeves The Batman mer gemensamt med 70-talets hårdkokta noir-deckare än de superhjältespektakel vi är vana vid.
När seriefiguren Batman lanserades var det i tidningen Detective Comics och den traumatiserade och terapiförsakande miljardären med fladdermusfetisch blev med den tiden känd som ”The World’s Greatest Detective”. Det här ursprunget är vad Matt Reeves tagit till sig i denna nya iteration som tack och lov skippar flashbacks till mordet på Bruces föräldrar.
Med tanke på att det bara är tio år sedan Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi och vi så sent som förra året fick Zack Snyders version av Justice League där Ben Affleck hängde med sina superpolare är det svårt att inte jämföra. Ibland märks det också att Matt blivit lite frestad att snegla på vad Nolan gjort, men överlag håller han sig i skinnet till sin egen vision. Även om den visionen är en ny tagning av Batman Begins på flera sätt.
Filmen utspelar sig två år in i Bruce Waynes dubbelliv som Batman, Gothams nattliga vigilant. På Halloween mördas stadens borgmästare av en ny sorts seriemördare, som får namnet The Riddler. Tillsammans med polisen James Gordon börjar Batman nysta i fallet som drar dem båda djupare in i den korrupta stadens hjärta. Batman leker detektiv och jagar Zodiac-mördaren helt enkelt med ett gothsläng av The Crow och Jigsaw-vibbar från Saw.
Robert Pattinsons käkparti är en fantastisk Batman. Hans Bruce Wayne är knappt med i filmen men kommer mest av sig som en emo-eremit, en tragisk figur som alltid lever i traumat av sina föräldrars död. Andy Serkis som betjänten Alfred förpassas tyvärr till lite av en fotnot men Paul Dano som The Riddler är utsökt psykopatisk. Colin Farrell är fullkomligt oigenkännlig som Penguin medan Zoë Kravitz dyker upp i en stor roll som Catwoman och sparkar rumpa.
The Batman är lika frånvarande av solljus och lika regndränkt som David Finchers Seven. Det är också i Gothams mörka vrår som Batman går omkring med sin mantel och har explosiva tête-à-têtes med kriminella (och går gör han mycket och långsamt). Hade filmen behövt vara två timmar och femtiofem minuter lång? Verkligen inte. Men genom att fokusera på ett mer intimt brottslösande sugs man in denna mörka mardrömsvärld att man nästan inte vill lämna den efteråt.
