Vad får man för 220 miljoner dollar i Hollywood? Låt se: en eggad Samuel L Jackson med ögonlapp, en dryg Robert Downey Jr. i Black Sabbath-tröja och en karatesparkande Scarlett Johansson i ett tight svart fodral. Lägg till Captain America, Hulken, Thor ett halvt bortsprängt Manhattan och du får berg-och-dalbanan som är The Avengers. Filmen börjar med asaguden, och utomjordingen, Lokes återkomst till jorden. Han ska på uppdrag av någon lägga vantarna på The Tesseract, en självlysande kub som sägs vara källa till oändlig energi, och kan skapa en portal mellan olika dimensioner. I utbyte får han en armé och Jorden att härska över, som den gud han anser sig vara. Lokes fascistiska planer faller inte ledaren för S. H. I. E. L. D. Nick Fury (Samuel L. Jackson) i smaken, så han samlar ihop ett team av superhjältar som ska försvara jorden och allas vår frihet från den sadistiske galningen. Kalabalik uppstår. Jag har nog aldrig saknat popcorn på bio lika mycket som under The Avengers. När Lokes arméer invaderar Manhattan och tempot höjs till en miljon kilometer i timmen jobbade handen på reflex och åkte upp till munnen för att proppa den full med popcorn som inte fanns där. The Avengers är inget mer än en ursäkt till att få att se en storstad bli nedsmulad av några individer och en flygande bepansrad ål. Det blir så mycket adrenalin till slut att när scenen då Hulken kastar omkring Loke som en trasdocka kommer, blir skrattet så hysteriskt att man nästan skrämmer sig själv. En kompis sa att den här filmen kommer att bli som när man var liten och lekte med ALLA sina actionfigurer tillsammans. Och det löftet infriades med råge. Regissören Joss Whedon har klämt in tillräckligt mycket rapp dialog, comic relief och ytlig amerikanska-drömmen-filosofi för att filmen inte ska bli helt larvig, men i tempot som filmen håller hinner inte mycket mer än förödelse skildras. Karaktärerna får bara ett visst djup, och problemen som uppstår i gruppen hinner aldrig lösas förrän det är dags att göra nya volter och slå nya flygplan ur himlen. Tar man det för vad det är, är The Avengers väl spenderade två och en halv timme prepubertal pojkfantasi. Glöm bara för Guds skull inte att köpa popcorn.
